violaingeborg

Jag tänker flytta. Jag har tröttnat på blogg.se, där jag nu har funnits i mer än ett år. Jag vet heller inte om bloggandet är min grej. Men jag tycker att det är ett mysigt sätt att reflektera över livet och dokumentera.  

Men men men, det känns naturligt att avsluta med lite Africa bilder:


















Det var mycket vackert under resan, det var överväldigande i stunden.

Jag bereder mig på att ta avsked från blogg.se och förbereder mig på att finna någon annanstans att husera!

//ViolaIngeborg

Jag har återvänt. Till Sverige och till svenskan. Jag har ont i halsen. jag borde sova nu. Klockan är snart 4, ja, herregud jag borde vara i sömn nu, men det har varit så mycket jag velat göra att jag inte kunnat komma till sans med att lägga mig. Jga har velat lägga upp bilder på facebook. Visst, det var kanske ingen stress, men jag tyckte att dte kändes så fint att få lägga upp bilderna, som en bekräftelse på att de senaste tre månaderna inte var en dröm utan verklighet!

My first day waking up in CT was quite alright. The day on teh other hand has been really hectric walking up and down Long Street trying on lots of cloths and considering buying the most beautiful dress ever that cost 850 Rand and desiding not to and buying a cheaper one instead. Well the love I felt for that dress it will have to be one unresponsed. Cape Town seem to be a really beautiful city, the cafe we had our lunch at was so cute. it was called Mozarts Cafe I think and in the window a big heart dressed in flowers was hanging. It is nice beeing urban again but I must admit that arriving here makes me a bit focused on the fact that I am going home in just a few days. It is crasy that time has passed so fast and now I am kind of looking forward to going home. To meet my family again and to just relax and do nothing. But I am trying to focus on the journey until its very end. I believe we will go to the movies tonight, and properly visit Robben Island, Table Mountain and the botanical gradens in teh coming days.

Very well. That was all from me for now. I miss my sweet swedish friends and hope you will be happy to have me home again. Being away makes me appreciate home more. And sorry for my bad english. It is under progress.


P.s Africa has really inspired me. I have desided that I am going to start make my own cloths and if I become really good at it I might start my own brand. This is just dreams but I have been considering calling it FrokenIngeborg or ViolaIngeborg. Well I just like the fact that Ingeborg is such a strange and bit ugly name taht it actually becomes quite pretty. So what do you think, could I be a semstress?

//Violaingeborg

Well this might very well be my last report in english, tomorrow night I will get on a bus to go to Cape Town or as the cool people would say CT. I have been in SA, South Africa for a week. It is remarkable beautiful.

Last time I wrote I was saying that I would travel on my own through SA. I chickened out on that plan and realised that I missed my girlfriends in SA to much. So I traveled from Bulawayo to Port Elizabeth (PE) in 3 days. In all I spent about 40 hours in buses. I got one night in Durban and a final bath in the indian ocean and now after traveling with the lovely girls from PE via Knysna and Wilderness we are in the wine city Robertson and tomorrow we will leave for CT.

I am quite alright. I miss Harare and the people I got to know there. It is always sad to say goodbye. It will be both lovely and weird to come back to sweden. At least this part of SA is quite cold so I am ready for the swedish weather.

I applied for university in Sweden. I want to take a class which you are accept to by application letter. I actually dont think I will be accepted. Maybe I think like that because I dont want to be disapointed. I have figured that if it doesnt work out I can just contiue traveling. That would be nice, but where would I go? Well I have to think more about that when I come home.

The sun has come out in Robertson and the others are sunbathing maybe I should take my tights of?
//ViolaIngeborg

Tomorrow I am taking a chicken bus to Kwekwe and leave Harare behind. It is sad. It has been a great time. Now my biggest problem is to figure out how I am going to travel in South Africa since my company has been forced to leave Zim before me. As it looks now I will do the same journey, but alone instead. I am just going to look around and see if it is a good idea. I have my common sense and my good judgement so my instict tells me that I could make it one week on my own.

But yes, it is sad to leave Harare.

//ViolaIngeborg

Well, it still feels starnge writing in english. at least it is good practice. I have been depending on my english language the past weeks and have got used to it. In a couple of days some of my classmates will arrive and it will properly take a few minuts to get used to having a much bigger vocabulary.

Now it is time for sadza, but everyone is out of the office, I am alone, but the other people should come any minute. I am killing time by writing this text.

I can tell you that I am alive and well still. Harare has been fun and I have found some new friends and lots of new experiences. 

Ja, jag kanske borde ga tillbaka till svenska igen. jag har funnit att det ar fantastiskt att resa. Det ar ocksa fint att vara pa samma plats ett atg och lara kanna den. Ja, nu ska jag ata.

Mest spannande i ovrigt var att jag i mandags laste en dikt pa Book Cafes open mic och fick applader!

In 7 days I am leaving harare.

///Viola 

I went footing Harare, as they would say here or I went walking. After I walked for 20 minutes towards the place I was going to be picked up from my phone called and it turned out that I wasn't going to need to go to the office. So I got to turn around and walk back. By the highly trafficked road grows big beautiful trees which I admired. So I ended up on the internet cafe instead.

Yesterday I had two big things to work with in the office, first I got to start up a blog for ABDO. It is still under progress but here you can see what it looks like for now. Then I got to prepare myself to meet a Zimbabwean stand up comedian called Carl Joshua Ncube. I asked him about the Zimbabwean peoples culture consummation and found out that the most popular culture you can do is to go to a consert on a Friday night have a beer and eat meat. Well I can see myself with the beer but not in the meat eating part. So I'll properly never will be a true Zimbabwean.

I am starting to get used to only speaking English, even though I sometimes find myself talking Swedish as this morning when I woke up and saw my dorm-mate Jessica standing in a pretty dress and I said "Sa fin du ar!" She looked at me and replied "what?" and I answered "You look nice.". But today I got a chance to be verbal in my mother-tongue when I went to the swedish embassy to fill in a paper about me being in Zimbabwe for a while. I heard how much dialect I have. I almost sounded like Bob Hansson. Maybe cas I am listening to his book "Vips blev det liv!" which he is reading, so who knows: when I meet up with the other swedes I might be even more scanian then when we parted.

Harare has so far treated me good, I am alive and amused.

//ViolaIngeborg

And then there was Harare. The town I have been fearing for and heard so much about. And suddenly I am here and I have left my friends in KweKwe and am on my own. The first day I had a small panic attack. What am I doing? can I handle a big city without walk overs on my own. I need someone to tell me "now it is safe to walk!". But after I meet up with Placsedes from ABDO and got to go to the office it all seem to be falling into its place. Harare is not as dangerous as it in media may seem and most people I have meet here have been really friendly. Well it has only passed 5 days but still I am calm. Maybe it is because I live at such a nice hostel "It's a small world backpackers lodge" it is called and I really like it. Yesterday I went to a salsa class that was held at the hostel and today I meet up with some swedes who work in Harare and got to see the fancy Dune Estate and buy some gifts for my grandmothers. I hope the will be really pleased with what I found.

The journey has so far been really good. I am not homesick, but I am happy that I eventually will go home. It makes the days more valuable. Africa was nothing as I thought it would be. It is so much better.

So now Kenya, Tanzania and Zambia is passed but my days in Harare, KweKwe, Gweru and then South Africa lays a head.

//ViolaIngeborg from Avondale, Harare.

Nu ar jag i Livingstone, pa gransen till Zimbabwe och snart har jag kommit fram till resan langsta stopp. Harare!

Tagresan var fin, jag gillar att resa tag, medan bussar ger mig aningen nacksmartor. Men jag gillar't. Ska dock borja skriva mer dagbok och forsoka fanga ogonblicken!

//ViolaIngeborg

Now we are at Zanzibar, in the village Nungwi which is said to be to best place in Zanzibar. I have gotten a cold but I am sure it sone will be alright. Zanzibar is beautiful but still it is complex, there are lots of trash just 2 minuts from the beach thrown everywhere and lots of beach boys who want to talk and be your friend. I am not sure if they really like me or if they just want sex and money? So I am kind of reserved and today when a boy tried to pick me up by saying that I was blonde and had german eyes I prettended to not know english. I thought he was going to say I had eyes like the sea. But no. No sutch luck.

Now I am in Namanga, and from the cafe were i am sitting I can see the border to Tanzania, it is just a few steps away. Life in the massai village Enkokidongoi is good. We have visited the school, taken walks up the mountain and been to a safari. I like Kenya, bust I am getting ready to move on, to take the road and railway down to Zimbabwe. But before that there are many places to see, new people to meet and days to fill with new experiences.

So long for now.
I am alive and well.

\\ViolaIngeborg

I am sitting in a internet cafe in Narobi and everything is just nice. Well i am writing in english because I cant cope without the swedish letters. Bust I just wanted to tell you all I am alive and well. Tomorrow we head for Enkokidongoi.
so far I really like Africa!


\\\ViolaIngeborg

Hejdå snälla dator, dags att bli avstängd. Nu ses vi inte förrän i slutet av april. Hoppas du inte saknar mig allt för mycket. Men kära hjärtat gråt inte, kärlek växer på avstånd, visst är det så? Ändå känns det konstigt att vi kommer vara skilda åt, jag kommer sakna dig, fina dator.


(har i princip satt in allt i förrådet. Snart är hela min existens nerpackad. Men jag är i alla fall nykter, om än lite drogad på allergitabletter mot dammet som sant ska utrotas från rummets alla vrår.)
//ViolaIngeborg




Säger hejdå med två bilder ur datorns gömmor. Var i Önnarpi i helgen och sa hejdå till det kyliga landskapet och till mitt mysiga vintagerum.

Ska nu till att plocka ner de sista bilderna från väggen, borde packa, men sitter istället och bloggar, som för att kunna lämna datorn, utan att ha skrivit det jag tänkt.
Att resa känns som att ta det stora språnget, som jag minns att vi pratade om på föreläsningen om Camus Främlingen. Visserligen är det kanske en underlig jämförelse, men det känns verkligen som ett stort språng att våga resa så långt hemifrån och jag vet att vi lever i en allt mer globaliserad värld, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att världen är stor och läskig, men samtidigt spännande och överväldigande. Jag har för sjutton knappt varit utanför Skåne och om sisådär ett dygn kommer jag kliva in i en minibuss och lämna Sverige för Kastrup. Sedan kommer jag inte komma hem på 3 månader och jag har fått höra att det är kaksmulor i resvärlden, men för mig känns det som 3 år. Jag längtar på ett underligt sätt efter resan, men det är en slags rädsla inblandad också. En rädsla för att vara utlämnad, otrygg, ensam. Jag är också räddd för att jag ska glömma något. För att jag ska stå i Nairobi och inse att fan också nu glömde jag det där som var superviktigt. Men jag kommer inte på vad det är jag är rädd att jag ska glömma bort. Mig själv kanske. Upptäcka att jag inte kom med. Håller jag på att bli galen, eller har jag feber? Resfeber? Vet inte om jag kommer lyckas sova så mycket i natt. Ska läsa de sista 80 sidorna i Pojken på andra sidan av Irene Sabatini, som visade sig vara en bra bok. Relationsdrama med Zimbabwe som miljö.

Pimpade om min ryggsäck, så här blev resultatet:


Snyggt eller hur? I alla fall ett framsteg från hur den tidigare såg ut, med reklam för mitt gymnasium, då promotar jag hellre mig själv. Coola Viola(Ingeborg).

Börjar faktiskt bli både trött och stressad.


//ViolaIngeborg

Har nu fått min nya laddare till datorn och den funkar! Jag är superglad nu, saken var den att jag beställde den fast att jag inte var säker på att den funkade till min dator, men ifall den skulle fungera var den 550 kronor billigare än de andra jag hittade. Så funkade den, nu är jag glad. Kändes inte lockande att betala 800 kronor för en sladd till datorn.

En annan sak jag tog mig för idag var att ringa till hostlet jag ska bo på i Harare. För att boka ett rum och kolla att det finns kvar helt enkelt. Jag ringde 3 gånger, först ville den inte koppla, sen var det upptaget och sen ville den inte koppla. Sen gick vi på lunch och dörren till lärarrummet med telefonen låstes. Nu när jag satte igång min dator upptäckte jag att jag av misstag ringt fel nummer, jag hade ringt faxen... ja, det är så det kan gå. Så det blir att ringa på måndag istället och hoppas jag kommer fram då.

Nu ska jag om några timmar ge mig iväg, men innan dess ska jag packa ner mer av mitt rum, kanske plocka ner alla fina bilder från väggen.

//ViolaIngeborg

Jag gick loss på stan, när jag egentligen bara skulle lämna tillbaka alla skivor till biblioteket och hämta två paket på en bensinmack. Ja, det stora hade skett, min ipod och mina böcker hade anlänt till Tomelilla. Men på vägen dit hann jag både köpa ett nackstöd för långa färder genom Afrika och naturmedicin för att återställa bakteriefloran i magen som malariamedicinen (dvs antibiotika) slår ut .



Jag fick dock något av en allergisk reaktion mot personalen på hälsokostbutiken. Hon var hysteriskt trevlig och för all del det kan vara trevligt. Men jag föredrar nog de mer sakliga expediterna, de är mer förtroendeingivande och jag blir liksom lugn. Jag råkade fråga om tabletterna funkade fast jag är laktoskänslig och då skulle hon till att diskutera mitt bajs, vilket jag avstod med orden "Vi behöver ju inte prata om det här." Men tydligen var det ett vanligt förekommande samtalsämne i butiken. Jag kom till slut därifrån och drog slutsatsen att mina kompisar gillat den galna expediten medan jag var tveksam.

Sedan kirrade jag paketen, jag blev förvånad över hur stort mitt tradera paket var, galet stort. Expediten på bensinmacken var den suraste på länge. Men jag gillade henne ändå, tex kommenterade hon det faktum att sifferkombinationen man får till paketet faktiskt heter löpnummer och inte bara nummer som jag sa. Men för henne var det kanske viktigt med de adekvata termerna. Men jag fick mina paket till slut och kunde lämna macken som stank av korv. Jag gillar inte korv. No gusta korv.



Här har vi alltså det enorma paketet, till störst del var det fyllt med tidningspapper från en Metro Stockholm, men så mitt ibland det låg min nyfunna älskling!

Därefter blev det apoteket och som jag shoppade. Herregud, vad jag shoppade.



Alla dessa härligheter gick för 443 kronor. Hysteriskt dyrt det är med friskvård. Jag som bara vill hålla bra saltnivå, slippa malaria och brännskador. Men allt har ett pris! (Jag hade tänkt köpa febertermometer, men där gick min gräns så det blidde inget.)

Efter att vi lagt lite post vi hittat tappad på trottoaren på lådan så begav vi oss tillbaka till skolan. Det var kallt och jag hade problem med att bära mina paket utan att frysa om mina vantlösa händer (jag som stickade så många par vantar i julas, var blev de av?) Men väl tillbaka packade jag upp min ipod (vad ska den heta? Den behöver ett namn så jag kan börja antropomorfisera) men väntade med bokpaketet. Men nu på kvällen så slet jag upp det och upptäckte till min förtjusning att Lonely Planet Southern Africa kommit ut i en nyare upplaga än den jag lånat av min kompis, minsann!



Se på min bok är det surikater medan det på den gamla är flodhästar. Men vilket är finast? Bäst är dock att min bok är mer uppdaterad och förhoppningsvis tryggare att luta sig mot.



Även min novellsamling har jag fått! Kändes som att den behövdes som sällskap under resan, dessutom ska Gappah bo i Harare nu enligt det sista jag läst, så vem vet jag kanske råkar sätta mig bredvid henne på book café och inleder en diskussion om de fantastiska novellerna. För att återgå till min shopping så var jag en snäll medmänniska och köpte ett bokmärke och stöttade SOS-barnbyar. Det var inte jättefint, men kommer nog kunna spela sin roll som bokmärke väl. Länge har jag använt ett reklamvykort för Emmaboda festivalen 2009, så vi får se om detta märket kan konkurrera ut det andra.


Nu borde jag sova. Blir så lätt att jag är vaken lite för länge när rumskompisen är borta. Nu har hon rest till Hawaii så hoppet om att jag ska komma i säng någorlunda i god tid är förlorat.


Men nu tror jag faktiskt att jag i princip har allt jag behöver inför resan, ja, förutom en usb sladd till min ipod men det ska jag kirra imorgon och så kanske mer musik. (På tal om ipods och musik och så tar det as lång tid för itunes att konvertera wma filerna till filer som passar programmet, datorn har hållit på i ett dygn och då återstår nästan 1000 spår. Galet, galet.)

//ViolaIngeborg

Det är sluttampen inför resan. Det sista ska fixas. Jag förstår inte att det är verklighet. Idag åkte jag och några till in till ystad för att växla pengar och köpa lite sista saker. Jag köpte nya solbrillor och en musikspelarladdare. När jag köpte solglasögon slogs jag av att expediten inte var främmande för mig, det var helt enkelt något bekant med henne. Så kom jag på att det var min gudmor eller rättare sagt min farbrors exfru, som jag om jag inte missminner mig jag inte sett på 10 år. Så jag frågade om så var fallet och så var det.


Ystad, när det är sådär fulsnyggt.

Mina läsningar på sidan har drastiskt sjunkit. Från att varit uppe i fantastiska 39, jag säger det igen 39 unika läsningar är jag nere på 4. Men jag sörjer inte. Det är helt enkelt lugnet efter stormen som manifestationen var. Som att det var slut så fick vi ett tack i Ystads Allehanda som en uppskattande tomelillabo. Men, men det är för några dagar till tillbaka till det vanliga livet och till en något mindre spännande blogg... eller?

En jobbig grej hände mig idag. Fick en laddare jag beställt från internet på posten. Det var fel laddare och först trodde jag att jag helt enkelt av misstag beställt fel och förbannade mig själv. Men senare upptäckte jag att jag faktiskt fått fel laddare och bestämde mig för att ringa och klaga. Så jag ringde till ett nummer som stod på fakturan. Jag trodde att det var den ansvariga jag skulle nå, men ack så fel jag hade. Istället ringde jag till den tjej vars laddare jag av misstag fått. Innehållen i våra paket hade alltså blivit förväxlade. Jag förstod också varför hennes namn stod på fakturan, för det var hennes faktura! Jag hade varit beredd att skälla och tyckte sen att det var aningen pinsamt att jag ringt till en vilt främmande människa (som hade min laddare och mina kontaktuppgifter). Jag bad om ursäkt men hon verkade inte tycka att jag varit till besvär. Så ringde jag till killen vars namn stod som avsändare på kuvertet. Det var rätt person till slut och han lovade mig att skicka rätt laddare direkt och så fick jag behålla den som jag inte har någon användning för. Efteråt var mitt huvud fullt av adrenalin och jag blev jättevarm. Som att allt blod stigit till huvudet, för helt ärligt tyckte jag att det var riktigt dåligt att jag fick fel laddare bara för att jag råkar dela efternamn med en tjej. Men när jag skulle tala ut om det hela med vänner sa de att det var ett mänskligt misstag att blanda ihop saker. Jag som ville ha min laddare nu!

Har en roman jag vill läsa ut innan resan Pojken på andra sidan av Irene Sabatini, en zimbabwisk författarinna som nu bor i Genève. Boken ska var riktigt bra, men den är ganska tjock. 391 sidor närmare bestämt. Egentligen borde jag inte blogga nu utan istället sitta och läsa som ett fån. Jag räknade nämligen ut att om jag ska hinna läsa ut den bör jag läsa 70 sidor om dagen. Igår läste jag bara 10 så det blir alltså 130 sidor idag, lär inte hända. kanske kommer hela min helg bestå av att jag har näsan i boken. Beställde för några dagar sedan böcker från nätet, dels Lonely Planet Southern Africa och Sorgesång för Esterley av Petina Gappah. Ser fram mot att få mina böcker och kunna läsa Harare novellerna som Gappah skrivit i just Harare. Tänker att Lonely Planet blir ett bra sällskap. Väntar även på min Ipod. Vill att den ska komma nu! Nu! Men det dröjer nog tills fredag och i värsta fall MÅNDAG! Håller precis på att ladda ner itunes. Känns som en helt ny värld!

Btw så fick jag ett mail från en svensk kvinna boende i Zimbabwe som gav mig många tips och en inblick i Harare som stad. Jag fick tex veta att tennis är en sak man kan utöva i Harare om man har lust, frågan är om jag har det? Tänker att det säkert är trevligt, men att mitt bollsinne borde förvarna mig om att det kan blir mer av en skattfest än något lyckat. Alltså är frågan tennis eller inte tennis? Måste ha med mig kläder för tennis om jag vill spela. Ser en scen i huvudet; någon frågar "Vad gjorde du i Afrika?" jag svarar "Mest spelade jag tennis!". Kanske värt att prova.

Ja, detta blev ett väldigt långt inlägg om allt och ingenting. Men visst är det trevligt att fläka ut sitt inre och yttre liv så här på internet.  Åh, nu kom jag på ännu en intressant detalj om mitt liv att delge, jag bastade precis innan. Min vän Hanna drog med mig och så låg jag där i en bastu och svettades som en liten gris. Efteråt kändes det som att jag skulle svimma, men efter lite vatten och en dusch blev det bra igen. Någon sa att bastande är renande och att det minsann är bra att komma ren till Afrika. Inte ta med sig någon skit hemifrån helt enkelt. En annan detalj är att min rumskompis Linnea ska flyga till Hawaii imorgon. Klockan 4 på morgonen beger hon sig från Tomelilla imorgon. Känns underligt att hennes säng inte har några kläder och att vårt rum så småningom allt mer flyttat ner i bananlådor (ni ska få se jag har minsann en eco banan låda!).

Var det allt.
En sista sak, jag lova; vill tacka min svåger för att han lånat ut sin ryggsäck till mig och kirrat mig en ipod usb sladd. han är helt enkelt en hyvens kille! Systern min du har helt enkelt god smak!

(frågan är om det finns någon som läser så här långa blogginlägg?)

//ViolaIngeborg

Jag gillar bibliotek. Jag gillar speciellt bibliotek när man får låna precis hur mycket man vill!
idag lånade jag 4 ljudböcker och 13 cd skivor, ännu en förberedelse för alla dessa timmar som kommer behöva slås ihjäl (saken är den att jag ska vara i Harare i en månad och bör inte gå ut från hostlet efter mörkrets inbrott, alltså mycket tid till ljudböcker.)

Hittade lite mer trevlig information om Harare som uppväger mot alla spökhistorier jag fått höra. Visserligen är texten skriven för två år sedan, men jag är hoppfull om att det fortfarande kan vara relevant. Jag är i ett underligt stadie där jag inte alls greppar det faktum att jag faktiskt ska resa. Det känns som att det är ett hittepå, ungefär som att drömma. Men jag nyper mig i armen och nej, jag sover inte. Jag tror att det bästa sättet att komma till insikt med detta är att realiserar det så mycket som möjligt för sig själv, tex googlade jag fram adressen till hostlet jag ska bo på i Harare.

Förresten; har jag berättat resplanen? Ja, nu berättar jag i alla fall. Först kommer vi till Nairobi och är där en dag för att sedan bege oss till Enkokidongoi som ligger vid Namanga, en massajby. Vi är där i ca 2 veckor och ska bla vandra en bit runt ett berg och campa utöver att träffa massajer. Sedan beger jag mig med Zimbabwe tjejerna på en roadtrip eller vad det nu ska kallas, en landvägsresa mot Zimbabwe helt enkelt. Först blir det Arusha, den enligt vissa mest växande staden i Afrika, därifrån till Dar es Salaam där vi fixar visum och tågbiljetter efetr dagar av bussresande, efter det är fixat tar vi en färja till Zanzibar och är där i ca 5 dagar och lever ett mer turistiskt liv för att mentalt bli redo för vår månad av fältarbete. Med färjan kommer vi sedan tillbaka till Dar es Salaam för att i god tid kunna kliva på tåget som på lite mindre än 3 dagar tar oss till Kapiri em posi, därfrån till Lusaka och sedan vidare till Livingstone där vi stannar några nätter för att sedan bege oss över gränsen till Vic falls och Zimbabwe. Vi är en natt vid Vic Falls innan vi tar bussen till Bulawayo och sedan därifrån bussen till KweKwe och Harare. Men medan de andra tjejerna kliver av i KweKwe fortsätter jag ensam till Harare. Där är jag i en månad innan resten av klassen kommer ner och vi sedan beger oss till KweKwe för att vara i Mbizo i en vecka och sedan i lejonparken i Gweu i 3 dagar. Därefter åker vi till Bulawayo och medan resten av klassen då besöker Vic Falls reser jag med några fina personer till Johannesburg istället och är där några dagar. Därefter är inte rutten helt bestämd. Jag tänker mig att vi kommer resa till Durban vara där någon dag, sedan resa till Port Elizabeth vara där lite, sedan kanske åka till Jeffrey´s Bay och sedan åka till slutdestinationen Kapstaden. Där är vi i en vecka innan jag sätter mig på ett flyg, mellanlandar i Amsterdam, landar på Kastrup och sedan slutligen kommer hem till Sverige igen. Alltså 5 länder att inkludera till min "länder jag besökt-lista"; Kenya, Tanzania, Zambia, Zimbabwe och Sydafrika.

Så där hade vi lite realisering för att lugna nerver. Hur låter det? Överväldigande?  Spännande? Fantastiskt? Eller skrämmande?

Så då var 3 av 4 ljudböcker inlagda på datorn, bara lite kvar nu. Sedan ska jag fortsätta med att tömma ut min garderob och packa ner klänningar som längtande kommer få vänta på mig här i Sverige.

//ViolaIngeborg

Vaknade och gick in på datorn för att se om det hänt någonting mer angående manifestationen. Såg att Hillevi, som skriver helt fantastiskt också kommenterat det som skrivits på PI. Känns faktiskt ganska skönt att snart resa iväg, ännu ett element som peppar inför Afrikaresan!

Känns lite underligt nu att gå in på mer lättsamma ämnen efter denna tid av stort engagemang och kampglöd. Men det måste också finnas utrymme för lättsamhet i livet, på väl valda stunder. Alltså kan jag med ett leende på läpparna deklarera att jag blivit med iPod. Det var en spännande aktion på tradera jag egentligen inte tänkt vinna, men så gjorde jag det och då kändes det helt rätt. Så snart kommer min tillvaro vara fylld av ännu en vän. En begagnad iPod med 30gb, så vi kommer ha mycket att lyssna på! Ännu ett steg närmare en behaglig tillvaro på de hysteriskt långa bussresorna och tågfärderna genom AFRIKA!



Min nya älskling! <3

//ViolaIngeborg

Jag pustar ut för en stund. Träningsvärken i musklerna under skuldrorna ömmar och de senaste dagarnas turbulens och resan som allt mer närmar sig har gjort ut sin rätt. Har nu ringt och börjat fixa min reseförsäkring vilket gör att jag kan bocka av ännu en sak från listan med grejer som måste bli gjorda innan 1 februari. Det som mest gör mig smått lyrisk just nu är att jag fått igång min dator. Jag upptäckte i min stora frustration över att det ska vara så svårt att köpa en ny att min rumskompis hade samma märke på sin dator som jag och eftersom hon för tillfället är ute på vift tog jag mig friheten att låna hennes laddare. Nu sitter jag här med min egen dator. Ja, egentligen är det skrämmande vilka band man kan få till föremål. Men sanningen är att jag under de senaste dagarna allt mer börjat sakna min dator. Kanske inte den som konkret föremål, utan snarare vad jag kan göra med den. Så nu sitter jag här med min egen dator dvs då kan jag bjuda på en bild.Hurra!



Varför inte en arkivbild från trelleborgs allehanda, som ett minne av gånger jag synts i tidningen på kanske inte fullt lika smickrande sett. Tex här i Piggsvinsteaterns uppsättning av 24 röda rosor så spelade jag ett ganska oattraktivt hembiträde.

Men mitt i-lands-problem med ny adapter är fortfarande inte löst. Min mamma tvingade mig ringa expert för att fråga vad det skulle kosta att köpa i butik och svaret blev 800 kr. Jag är inte så sugen och jag säger så. Hittade nu när jag sökte på adapters till min dator att HP datorer tydligen har väldigt dåliga laddare. Jag är besviken.

Men nu är det ingen tid att hänga läpp, nä det är dags att bli pepp
för ikväll blir det manifestation för tolerans och gemenskap i Tomelilla
Hoppas det är många som detta gilla!

//ViolaIngeborg