violaingeborg

Jag hatar facebook. Eller jag hatar inte facebook som sådan, jag hatar det folk använder den till. Varje dag ser jag bilder av tjejer som folk kommenterat med "Snygg" i olika former, exempel:

Jag är återigen stressad och lite lätt nervös och lite orolig. Det är Sverige känslan som är tillbaka och jag har redan skrivit en lista för att kunna reda ut tankarna över allt jag behöver göra. Ordinary sverige life.

Ikväll är det i alla fall eurovosion song contest vilket jag och min roomie Lisa firar ordentligt. Det blir scoreboards och rosévin och popcorn och snygga kläder och glitterögonskugga.

Jag har länge tänkt att jag skulle blogga. Men utan en egen dator är det inte samma grej. I skolans fancy datorsal känner jag mig helt enkelt inte inspirerad. sanningen är att det är underligt att vara hemma och bli tvungen att att tag i tankarna om vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet inte vad det blir av mig.

Återkommer när jag är inspirerad
//ViolaIngeborg



Jag och Lisa vid första tävlingen, sjukt snygga och peppa!

Min dator är död. Hårddisken är räddad. Så det är ingen fara så. Det är bara det att jag nu är beroende av skolans datorer. Det är en i-landsbekvämlighet att ha en persondator. Att 24/7 kunna sitta med sin dator och göra lite vad som helst. Ingenting och allting. Jag funderar på att köpa en ny dator för att återfå bekvämligheten. me hur ska jag våga binda mig själv, nr jag nu vet att det inte varar för evigt? Tydligen går moderkortet sönder förr eller senare och när det händer finns det inget mer än att plocka ut hårddisken och konsumera en ny vän. Jag har hört att mac är bättre. Att mac är det man vill ha. Jag vet inte vad jag vill ha. Jag vill att någon ska säga till mig: "det här är det absolut bästa!" och så kan jag bara säga "jaha!". Dessutom känns det som att de här pengarna jag nu köper dator för kunde jag ha gjort något roligare med. typ rest.


Nu ska jag starx till frisören. första gången på urminnestider. Jag har klippt mig själv och låtit vänner klippa. Men nu ska jag toppa mig hos frisör. Vill bli av med det slitna och satsar på att få långt hår inom 2 år och 3 månader. Jag tänker att jag inte ska stressa håret, men dagen jag fyller 22 år ska jag ha hår ner över halva ryggen. Där med basta. Man måste ju ah några mål här i livet!


Min fötter på en strand i CT.


//ViolaIngeborg

8 dagar tills avfärd. Galet. Galet.

Min farmor firade sin 80 års dag igår. Jag kom att tänka på allt det hon minns, så mycket som har hänt i hennes liv. Alla dessa dagar, över 29 200 dagar. Alla leenden hon mött, varma dagar av skolsken och lek, men också allt det hemska; andra världskriget, att förlora närstående och att med åldern finna sig själv i en kropp som gör ont. Livet är ett mysterium som ska lösas. Peppar peppar ta i trä fyller jag 20 år i sommar och det är peppar peppar en lång väg kvar tills jag en gång fyller 80 år. Ska försöka fånga några tusen av alla dessa dagar i livet.



Jag försöker att inte blunda och lillasyster snyggar sig.



Snyggt med kristallkrona, det skulle man haft.



Söta farmor med en tjusiga tårtan!

//ViolaIngeborg

Dagen jag insåg det faktum att det finns töntighet var när jag började förskolan. Jag var sex år och hade aldrig gått på dagis. Det närmsta jag kommit jämngamla barn var kyrkansbarntimmar, mina systrar och kusiner. Annars hade jag vant mig vid att prata med mig själv och att njuta av att sitta i en traktor i timmar och bara se på hur marken förvandlades till fåror under plogen. Men jag började förskolan som alla andra barn. Om jag ska vara ärlig associerar jag detta med när min barndom slutade vara lycklig. Det var då jag blev medveten om de sociala spelet, man fick inte lov att titta på bolibompa eller leka med barbiedockor- då var man barnslig och töntig. Det tog mig över tio år från att förskolan började att inse att det är okej att jag är en tönt och slutade kämpa emot. En fin tönt, som en kompis uttryckte det häromdagen. Jag är inte en av de barnen som var coola i grundskolan, men nu är jag mer än okej, jag är en fin tönt som tittade på bolibompa och lekte med barbie så länge jag kunde och kände mig lite deppig när jag insåg att jag inte längre tyckte att det var roligt. Men när jag ser bilden av mitt ansikte för 13 år sedan och ser in i det då ännu blåare ögonen slås jag av hur lurad jag blev av alla idioter, jag önskar att jag kunde krama om barnet och säga att det är okej, att jag är fantastisk, att jag inte behöver skämmas. All denna en skam en sexåring kan känna. Men här sitter jag och det är samma människa, det är samma ögon, samma läppar och det samma hjärta. Hon finns här, det lilla barnet, hon är jag. Jag försöker övertyga mig själv idag att jag är fin och fantastisk och allt det där jag ser med lite distans till mig själv idag. Lilla Viola, Stora Viola; Jag är fin även om jag var världens största tönt genom hela grundskolan och jag är fin även om jag fortfarande är världens största tönt.

Pepptalk till mig själv en onsdagskväll då jag har lite lätt huvudvärk och borde gått och lagt mig för länge sedan. Sentimental. Sentimental. Sa någon sentimental?

//ViolaIngeborg

Nu har jag befunnit mig i Tomelilla i tre veckor. Tiden har densitet. Den första veckan på min nya ort kändes som en månad. Alla nya ansikten, namn, nya rum och nya regler. De andra två veckorna har känts mindre tunga, fast ännu har inte tillvaron hamnat i den lätta flytande känsla som sommarlovsdagar hemma kan kännas. Men sådana dagar tröttnar jag snabbt på, jag tycker att det är behagligt med en viss tyngd i tillvaron. Nya upptäcker och skratt varje dag. Inte bara rutiner, utan också något som gör dagen minnesvärd och levande. Ibland kan jag drabbas av panik inför det faktum att mina dagar kommer ta slut och att så många dagar passerar utan att jag så att säga fångar dem. Ta dagen som den kommer, men fånga ögonblicket. Jag blir knas ibland.

Jag har besökt Tomelillas bibliotek och läst lite så att säga mindre tung litteratur. Jag har besökt second hand butikerna och skänkt några hundratal kronor till välgörenhet därigenom. Jag har förtidröstat i kommunhuset. Jag har cyklat härifrån, tagit bussen bort och jag har återvänt igen.

En sak som är fint med Tomelilla är hur opretantiöst det känns. Många ser kufiska ut. Ingen verkar bry sig speciellt mycket om att ha en personlig stil. Epa-traktorer och fjortisbarn skriker på gatorna om kvällen. Biografen är isönder när man beger sig dit. Jag står mitt i detta i mina klänningar och loppis kängor och slås av att det inte finns någon prestige i att vara coolt klädd i Tomelilla centrum. Ingen som bryr sig om vilka band jag sett eller vilka böcker jag läst. En existens fler mil från den större stadens popkulturella krav än vad kartan visar. Tomelilla borde därför vara en plats där det är lättare att känna efter vem man egentligen vill vara och hur man vill se ut. (även om det skulle kunna vara möjligt överallt, men tro mig i vissa samanhang ska man veta i vilket fack man hör hemma).

Jag hoppas att jag finner den densitet på tiden som passar mig bäst, som håller den flytande på ytan så att jag inte sjunker till botten och inte försvinner i fjärran.

//ViolaIngeborg