violaingeborg

Ullis och Timo






Promenadstilen.























Tog en senväg tillbaka till Österlen förbi Önnarp och hämtade lite post. Lillasystern min kom springande ut ur huset och log och kramades och hade lagat mat till mig och var allmänt gullig. Så det var avslappnande att spendera några timmar i mitt föräldrahem. Det var visst tacksägelsedagen. Jag är tacksam att jag har möjligheter, att jag får god mat varje dag, att jag har goda sanitära förhållanden, att jag är född i den här delen av världen och jag är tacksam för att jag lärt känna fina människor, tacksam för alla människor som bryr sig om mig, som jag får ha nära.  Jag och Ullisbullis gav oss ut på en promenad på de tröskade fälten. Samtidigt blev himlen allt mer rosa. Jag rös av välbehag inför naturens skönhet. Jag uppskattade inte denna landsbygdsromantik när jag bodde mitt i den. Men nu när jag inte har den utanför fönstret blir den helt plötsligt så uppenbar för mig. Ja, Önnarp var vackert i söndags.
Pappa arbetade ute på fältet med att dika ett fält där det ständigt står vatten och blev glad när vi kom och såg hur det gick. Kanske var han också glad att vi lämnat tv:n och datorn en stund. På samma plats som pappa grävde har jag och Ullis åkt skriskor tidigare vintrar, nu lär det inte hända igen förhoppningsvis.
Vi sprang på fälten och det kändes som att jag inte kunde få för många bilder av himlen och de öppna landskapen.

Måste medge att jag faktiskt tycker att det ska bli fint att komma hem till jul och vara där lite längre. Jag hoppas på en bra vinter.

//ViolaIngeborg