violaingeborg

Ystads lasarett återsåg jag efter sex år. Senast jag var där var det farfar som låg för döden. Denna gången var det inte alls så allvarligt, men likafullt tycker jag att sjukhus är lite obehagliga. Att besöka en närstående där är som en påminnelse om livets bräcklighet. Peppar peppar ta i trä - jag hoppas att det dröjer innan jag besöker återse Ystad Lasarett. Något spännande är dock att jag är född på Ystad BB, så det var denna plats som blev den första jag mötte utanför min mammas innandöme.
Även om det går åt massor av energi måste jag säga att det är väldans vackert med all julbelysning i städerna. Ett hopp om att vi kommer klara oss igenom den mörka delen av året.


Några på korridoren bestämde sig för att ge sig ut på utflykt på lördagen och jag hängde på. Det visade sig att vi skulle till ett café utanför Glemmingebro och jag blev alldeles till mig och utropade "där har jag homies". Även om jag inte hann besöka lanthandeln och bli nostalgisk så fick jag tillfälle att snabbt gå in om kyrkogården. Den var dränkt av snö och is.



Caféet Olof Victors var mycket mysigt. Jag tycker att det är något speciellt med att vara på café, en stämning som inte riktigt går att beskriva. Speciellt cafébesök som får lov att vara i en halv evighet och där samtalet går i en oförklarliga associationsled.



//ViolaIngeborg