violaingeborg

Jag återvände hem i helgen för att vila och fly tomelillatristessen. Jag gjorde rätt. Jag mötte en dusch av ljuv nostalgi så fort jag steg in i lillasysters rum. Dockorna var framdukade. Jag slogs av att jag ville dokumentera dessa min barndoms skatter. Detta bjuder jag in er att dela och jag hoppas att ni kan förstå min fascination.



Synen jag mötte, som en bild från nittiotalets bekymmerslösa söndagar.



Sminkstationen jag fick julen 1997. En barbie måste göra sig vacker!



Det första barbierelaterade jag fick var 1995, en klädkombination av olle och kortkort jeanskjol. Men detta mottags med en klump i halsen - för vad ska en fyraåring göra med barbiekläder och igen docka?



Konflikten löstes på min femårsdag 1996 då jag fick två barbiedockor av min moster. Den vackra Emma i rosa klänning och med fantastiskt långt blont hår. Dock hade min storasyster klippt sin barbie och det ville jag också, men det fick jag inte för mamma, vilket gjorde det ännu roligare, så en dag tog jag saxen och friserade och det blev så fult att jag grät. Med åren kom jag över detta då jag kom på att Emma kunde vara en lesbisk barbie, så jag friserade henne ytterligare och så fick hon limma på alla de långhåriga. För visst är det så att alla lesbiska tjejer har kort hår? Dessutom har Emma en biten hand och ett avdraget huvud, jag medger att det var jag som bet men det var lillasyster Ullis som i tvåårsåldern gick in i en barbarisk period av avrättning av barbiedockor.



Min enda killbarbie Eric var  och är typ den snyggaste killen jag vet. Även om han med åren utvecklat en flint så är han fortfarande otroligt fit och alltid lika charmerande.




Min sjöjungfrubarbie fick inget namn eftersom hon var död, dvs hon blev avrättad av lillasyster och kunde inte lagas eftersom huvudhålet var för smalt. Hon var en julklapp 1997. Hon hade otroligt långt blont hår som mamma klippte av för att jag skulle kunna hantera dockan, som om hela jag skulle trasslas in i det.



Maria fick jag 1999 i julklapp av min faster och jag döpte henne efter min storasyster. Hon var den vackraste barbien någonsin och stod för det trygga, snälla och vann direkt Erics kärlek med vänlighet och spansk passion. Med åren, då nya barbiedockor vann Erics hjärta kom Maria att spela rollen som hans syster, utan att klaga för hon var en snäll flicka.



Jag vann biobiljetter till Ringaren i Notre Dame 1996 och som födelsedagspresent 1997 fick jag av mamma Esmeralda. Dock blev jag lite besviken eftersom hon hade så stora fötter och inte kunde ta på sig vackra barbieskor. Med såna fötter kunde hon inte vinna Eric utan fick sålla sig till skaran av hans systrar.



Exotiska Annelie döptes efter en nästkusin jag tyckte var snäll då jag på åtta årsdagen mottog den. Jag tyckte att hon var fin, men såg för ung ut för att vara Erics tjej, istället blev hon hans lillasyster även hon spansk, men kanske mer kaxig och sprallig än storasystern.



Denna barbie som jag ville ha eftersom en kompis till mig hade en likadan fick jag böna och be efter i affären. Hon hade den speciella finessen att hon med ett litet stöd kunde gå själv. Efter att ha sett Pretty Women slogs jag dock av att hennes klänning var lite prostitutionschic. Hon fick inget namn eftersom hon likt sjöjungfrun inte gick att laga. Men från 1999 tror jag att hon är.



Victoria fick jag också 1999, det var ett år av många nya dockor. Jag tyckte hon var den vackraste någonsin och gång på gång lekte jag hur hon och Eric gifte sig och levde lyckligt familjeliv. Dock blev även hon så småningom utkonkurrerad och fick istället spela rollen av Erics svärmor. Victoria var aningen elak, men väldigt rolig i sina kommentarer och alltid ett moraliskt föredöme när det kom till kritan.



Tråkiga bo ohlsson dockor jag fick i julklapp 1999, mamman gick snabbt sönder och blev utmobbad eftersom hon inte var en riktig barbie utan en billig kopia. Dottern blev så småningom adopterad och fick otaliga gånger spela Vistoria och Erics dotter.


Ponnybarbien fick heta Annie, jag tyckte att hennes rörighet var spexig men hon kunde aldrig konkurrera ut Eric helt utan fick istället bara dela några dejter med honom innan hon kom ut ur garderoben och blev tillsammans med den tidigare så ensamma Emma. Lesbian barbie nummer 2.



Steffanie fick jag 2000 min sista barbiedocka. Hon var på resa i leksaksbutiken i Skurup och mamma var snäll och dockan var kirrad. Eftersom hon var den sista som tog plats i familjen och har därför blivit den som in i det längsta fått hänga med Eric. Victoria fick spela hennes mamma. Jag tyckte hon var mycket stylisch i sina turkosa byxkor med matchande hatt och toppen var fantastisk. De andra dockorna kunde slänga sig i väggen.





Så vad lär jag mig av denna tillbakablick av barbielekandet. Jo, att Eric var en riktig player som gjorde alla barbiekvinnorna och kom undan med det. Dessutom vara alla barbiekvinnorna väldigt smala och vackra. Samtidigt som jag kan förstå all kritik mot barbie blir jag ändå så nostalgisk, att få leka vuxenliv var något av det bästa jag visste. Även om jag spelade upp de könsroller jag upplevde runt omkring mig och det hela var väldigt stereotypt förstod jag det inte då. Det var ett sätt att hantera tankar om familj, sexualitet, vänskap och kärlek.

Jag lekte med barbie tills jag inte kunde längre, efter 15 var det inte roligt. Det var som att charmen försvann eller så var det barndomens tålamod, att kunna sitta i timmar och leva sig in i fantasin.

Lite läskigt var hur bra jag mindes exakt vilka kläder dockorna haft på sig då jag fick dem, vad jag kallat dem och hur deras personligheter varit. Som att de var gamla vänner som jag återsåg efter ett långt uppehåll, men med känslan som att ingen tid alls passerat!

Det var pinsamt att leka med dockor för det gjorde bara töntarna, det var töntigt att leka efter 6 års ålder tyckte de coola tjejerna i min klass. Men jag skäms inte, jag medger att jag var en del av nittiotalets barbiekult!

//ViolaIngeborg