violaingeborg

Jag hade blivit av med ett viktig visitkort. Ett jag fått av min lärare för att maila till en organisation i Zimbabwe och så lyckades jag bli av med det för nästan precis en vecka sedan. Det var en katastrof och jag har letat som en galning. För jag ville inte berätta för läraren att jag varit slarvig och blivit av med det viktiga kortet och dessutom inte tagit tag i mitt fältarbetesplanerande. Men så fick jag ändå berätta detta i förrigår och han såg minsann besviken ut, det var hans enda visitkort som han fått på bokmässan i Göteborg. Så ikväll när jag var trött och miserabel så gav jag mig på letandet och plockade undan och ställde i ordning samtidigt. Efter en timme sådär gav jag upp men letade på ett allra sista ställe, bakom nattduksbordet, där jag redan kollat för några dagar sedan. Och så fanns det där, hände med en dammråtta och såg inte alls så skamsen över att ha sprungit bort som det borde. Jag skrattade till och blev också lite nervös över att jag nu faktiskt ska sätta mig ner och skriva det här mailet...

minns en gåta jag körde på de mindre funtade barnen i mellanstadiet (vilket i realiteten inkluderade mig):
-varför hittar man alltid det man blivit av med på sista stället man letar?
'-ehhhh
- för då slutar man leta!
-hahaha

Den funkade flera gånger och folk blev imponerade av min fyndighet.

//ViolaIngeborg