Snart bär det av
Resfeber har jag fått, så smått. Kommer nog blomma ut under natten. Jag ska flyga för första gången. Dessutom ska jag lämna Europa för första gången. Åka längre bort än någonsin förr. Min lillasyster är orolig och jag har lovat att vara rädd om mig.
Lyssnade på en intressant föreläsning igår. Om civil olydnad, om motstånd mot den svenska vapenindustrin. Jag blev väldigt imponerad och inspirerad när jag lyssnade på en man som brutit sig in i en fabrik och förstört vapen för att sedan helt fredligt ge sig till polisen. Med handlingen visar han sitt motstånd mot vapen och dess våld. Han har fått sitta i fängelse och kommer troligen bli dömd att betala skadestånd till saab. Men för att slippa detta planerade han att leva under existensminimum om det behövs. Det kändes mäktigt att någon var villig att offra sin frihet, sin bekvämlighet - använda sitt liv för att visa på något som är fel. Fick lust att också protestera, inte bara sitta och säga att så här ska det inte vara och inte göra mer än så. Men är inte riktigt redo att bryta mig in på vapenindustrier än. Ja, mannen heter i alla fall Martin Smedjeback och bloggar om det hela; http://avrusta.blogspot.com/.
Tänker skriva några brev nu, resan gör mig mer medveten om livet ändlighet. Det är bra, även om det är skrämmande. Livet är nu. Imorgon lever jag livet i Kairo.
På återseende, det kommer vara tyst här tills jag återvänder; förhoppningsvis upprymd och utan att ha lidit allt för mycket av diarré.
//ViolaIngeborg
Lyssnade på en intressant föreläsning igår. Om civil olydnad, om motstånd mot den svenska vapenindustrin. Jag blev väldigt imponerad och inspirerad när jag lyssnade på en man som brutit sig in i en fabrik och förstört vapen för att sedan helt fredligt ge sig till polisen. Med handlingen visar han sitt motstånd mot vapen och dess våld. Han har fått sitta i fängelse och kommer troligen bli dömd att betala skadestånd till saab. Men för att slippa detta planerade han att leva under existensminimum om det behövs. Det kändes mäktigt att någon var villig att offra sin frihet, sin bekvämlighet - använda sitt liv för att visa på något som är fel. Fick lust att också protestera, inte bara sitta och säga att så här ska det inte vara och inte göra mer än så. Men är inte riktigt redo att bryta mig in på vapenindustrier än. Ja, mannen heter i alla fall Martin Smedjeback och bloggar om det hela; http://avrusta.blogspot.com/.
Tänker skriva några brev nu, resan gör mig mer medveten om livet ändlighet. Det är bra, även om det är skrämmande. Livet är nu. Imorgon lever jag livet i Kairo.
På återseende, det kommer vara tyst här tills jag återvänder; förhoppningsvis upprymd och utan att ha lidit allt för mycket av diarré.
//ViolaIngeborg
Kommentarer
Trackback
