violaingeborg

Dagen jag insåg det faktum att det finns töntighet var när jag började förskolan. Jag var sex år och hade aldrig gått på dagis. Det närmsta jag kommit jämngamla barn var kyrkansbarntimmar, mina systrar och kusiner. Annars hade jag vant mig vid att prata med mig själv och att njuta av att sitta i en traktor i timmar och bara se på hur marken förvandlades till fåror under plogen. Men jag började förskolan som alla andra barn. Om jag ska vara ärlig associerar jag detta med när min barndom slutade vara lycklig. Det var då jag blev medveten om de sociala spelet, man fick inte lov att titta på bolibompa eller leka med barbiedockor- då var man barnslig och töntig. Det tog mig över tio år från att förskolan började att inse att det är okej att jag är en tönt och slutade kämpa emot. En fin tönt, som en kompis uttryckte det häromdagen. Jag är inte en av de barnen som var coola i grundskolan, men nu är jag mer än okej, jag är en fin tönt som tittade på bolibompa och lekte med barbie så länge jag kunde och kände mig lite deppig när jag insåg att jag inte längre tyckte att det var roligt. Men när jag ser bilden av mitt ansikte för 13 år sedan och ser in i det då ännu blåare ögonen slås jag av hur lurad jag blev av alla idioter, jag önskar att jag kunde krama om barnet och säga att det är okej, att jag är fantastisk, att jag inte behöver skämmas. All denna en skam en sexåring kan känna. Men här sitter jag och det är samma människa, det är samma ögon, samma läppar och det samma hjärta. Hon finns här, det lilla barnet, hon är jag. Jag försöker övertyga mig själv idag att jag är fin och fantastisk och allt det där jag ser med lite distans till mig själv idag. Lilla Viola, Stora Viola; Jag är fin även om jag var världens största tönt genom hela grundskolan och jag är fin även om jag fortfarande är världens största tönt.

Pepptalk till mig själv en onsdagskväll då jag har lite lätt huvudvärk och borde gått och lagt mig för länge sedan. Sentimental. Sentimental. Sa någon sentimental?

//ViolaIngeborg