Tidens densitet
Nu har jag befunnit mig i Tomelilla i tre veckor. Tiden har densitet. Den första veckan på min nya ort kändes som en månad. Alla nya ansikten, namn, nya rum och nya regler. De andra två veckorna har känts mindre tunga, fast ännu har inte tillvaron hamnat i den lätta flytande känsla som sommarlovsdagar hemma kan kännas. Men sådana dagar tröttnar jag snabbt på, jag tycker att det är behagligt med en viss tyngd i tillvaron. Nya upptäcker och skratt varje dag. Inte bara rutiner, utan också något som gör dagen minnesvärd och levande. Ibland kan jag drabbas av panik inför det faktum att mina dagar kommer ta slut och att så många dagar passerar utan att jag så att säga fångar dem. Ta dagen som den kommer, men fånga ögonblicket. Jag blir knas ibland.
Jag har besökt Tomelillas bibliotek och läst lite så att säga mindre tung litteratur. Jag har besökt second hand butikerna och skänkt några hundratal kronor till välgörenhet därigenom. Jag har förtidröstat i kommunhuset. Jag har cyklat härifrån, tagit bussen bort och jag har återvänt igen.
En sak som är fint med Tomelilla är hur opretantiöst det känns. Många ser kufiska ut. Ingen verkar bry sig speciellt mycket om att ha en personlig stil. Epa-traktorer och fjortisbarn skriker på gatorna om kvällen. Biografen är isönder när man beger sig dit. Jag står mitt i detta i mina klänningar och loppis kängor och slås av att det inte finns någon prestige i att vara coolt klädd i Tomelilla centrum. Ingen som bryr sig om vilka band jag sett eller vilka böcker jag läst. En existens fler mil från den större stadens popkulturella krav än vad kartan visar. Tomelilla borde därför vara en plats där det är lättare att känna efter vem man egentligen vill vara och hur man vill se ut. (även om det skulle kunna vara möjligt överallt, men tro mig i vissa samanhang ska man veta i vilket fack man hör hemma).
Jag hoppas att jag finner den densitet på tiden som passar mig bäst, som håller den flytande på ytan så att jag inte sjunker till botten och inte försvinner i fjärran.
//ViolaIngeborg
Jag har besökt Tomelillas bibliotek och läst lite så att säga mindre tung litteratur. Jag har besökt second hand butikerna och skänkt några hundratal kronor till välgörenhet därigenom. Jag har förtidröstat i kommunhuset. Jag har cyklat härifrån, tagit bussen bort och jag har återvänt igen.
En sak som är fint med Tomelilla är hur opretantiöst det känns. Många ser kufiska ut. Ingen verkar bry sig speciellt mycket om att ha en personlig stil. Epa-traktorer och fjortisbarn skriker på gatorna om kvällen. Biografen är isönder när man beger sig dit. Jag står mitt i detta i mina klänningar och loppis kängor och slås av att det inte finns någon prestige i att vara coolt klädd i Tomelilla centrum. Ingen som bryr sig om vilka band jag sett eller vilka böcker jag läst. En existens fler mil från den större stadens popkulturella krav än vad kartan visar. Tomelilla borde därför vara en plats där det är lättare att känna efter vem man egentligen vill vara och hur man vill se ut. (även om det skulle kunna vara möjligt överallt, men tro mig i vissa samanhang ska man veta i vilket fack man hör hemma).
Jag hoppas att jag finner den densitet på tiden som passar mig bäst, som håller den flytande på ytan så att jag inte sjunker till botten och inte försvinner i fjärran.
//ViolaIngeborg
Kommentarer
Postat av: Hillers
Åh, me gusta tu blogg, Violita. Tycker du fint fångat det fina med lilla Tomelilla!
Trackback
