violaingeborg

Ska nu till att plocka ner de sista bilderna från väggen, borde packa, men sitter istället och bloggar, som för att kunna lämna datorn, utan att ha skrivit det jag tänkt.
Att resa känns som att ta det stora språnget, som jag minns att vi pratade om på föreläsningen om Camus Främlingen. Visserligen är det kanske en underlig jämförelse, men det känns verkligen som ett stort språng att våga resa så långt hemifrån och jag vet att vi lever i en allt mer globaliserad värld, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att världen är stor och läskig, men samtidigt spännande och överväldigande. Jag har för sjutton knappt varit utanför Skåne och om sisådär ett dygn kommer jag kliva in i en minibuss och lämna Sverige för Kastrup. Sedan kommer jag inte komma hem på 3 månader och jag har fått höra att det är kaksmulor i resvärlden, men för mig känns det som 3 år. Jag längtar på ett underligt sätt efter resan, men det är en slags rädsla inblandad också. En rädsla för att vara utlämnad, otrygg, ensam. Jag är också räddd för att jag ska glömma något. För att jag ska stå i Nairobi och inse att fan också nu glömde jag det där som var superviktigt. Men jag kommer inte på vad det är jag är rädd att jag ska glömma bort. Mig själv kanske. Upptäcka att jag inte kom med. Håller jag på att bli galen, eller har jag feber? Resfeber? Vet inte om jag kommer lyckas sova så mycket i natt. Ska läsa de sista 80 sidorna i Pojken på andra sidan av Irene Sabatini, som visade sig vara en bra bok. Relationsdrama med Zimbabwe som miljö.

Pimpade om min ryggsäck, så här blev resultatet:


Snyggt eller hur? I alla fall ett framsteg från hur den tidigare såg ut, med reklam för mitt gymnasium, då promotar jag hellre mig själv. Coola Viola(Ingeborg).

Börjar faktiskt bli både trött och stressad.


//ViolaIngeborg