violaingeborg

Kände mig väldans kreativ då jag skapat massor av nya kategorier. Tänker att jag kanske ska bli lite mer kreativ med denna bloggen. Skriva lite mer funderingar, kanske dikter (eller är det fjortis? hm), mer KLÄNNINGAR, med tankar om miljö och mer om den stundande Afrikaresan. HERREGUD det är 13 dagar tills vi reser. Det är helt enkelt galet.


Drömde att jag blev mördad inatt. I drömmen var det sommar och jag satt i solen på gårdsplanen i Önnarp på utemödlemanget, det vita som Paulina målade om häromåret. Plötsligt märkte jag att det var någon inne i det nedfallna växthuset och personen sprang ut hotfullt och ropade något rasistiskt innan han sköt mig. I drömmen hann jag tänka innan kulan mötte mitt huvud att det var typiskt att jag blev mördad innan jag hann resa till Afrika. I drömmen dog jag och allt var svart men jag hörde min egen röst i huvudet. Sen vaknade jag, insåg att det var en dröm och att jag lever. Klockan var 04.23. Sen somnade jag om. En ganska obehaglig dröm, men skönt att vara vid liv och påväg mot kontinenten i söder.

Nu stängs biblioteket om en kvart, kanske dags att dra sig tillbaka.

//ViolaIngeborg

Är glad. Idag träffade jag en trevlig dam som berättade att hennes bild av Harare är att det är en relativt lugn och trevlig stad. Detta var väldigt fint att höra då de flesta jag pratat med målat upp det hela som att jag knappt skulle kunna lämna hostlet utan att bli rånad eller nedslagen. Då är det fint att få höra något optimistiskt. Så nu tänker jag inte vara rädd, utan istället tänka Hello Harare!. Jag har länge varit ganska så nervös inför den stundande resan. Men nu börjar det kännas bättre. Det känns mer som ett äventyr än som att jag tagit mig vatten över huvud. Vem vet, kanske blir jag helt betagen av Afrika och vägrar återvända till kalla Sverige.

//ViolaIngeborg

Ska strax bege mig till Lund. Jag ska se Lunds Studentteaters höstproduktion: "I skuggan av honom" ett teaterkollage med tre pjäser. En barndomsvän är med och spelar. Måste dock bekänna att jag blivit aningen bekväm. Saknar att bo i en stad, även fast jag bara gjort det nio månader av mitt liv. Om jag jämför min nuvarande bosättning med den jag är mest van vid är det en lyx att det finns en buss 10 minuters promenad bort. Jag borde inte tycka att det är jobbigt att det tar en timme in till Lund och att det inte går någon buss tillbaka efter pjäsens slut och därför måste tigga övernattning hos kompis och får stiga upp klockan fem imorgon för att hinna till frukosten. Det där med att sova över är mest trevligt, men likafullt är det ett handikapp att bo på landsbygden.

Byggde pepparkakshus i måndags, bilder på huset kommer inte upp förrän imorgon eftersom jag vill att det ska vara någon av en överraskning på skolans tävling. Byggandet avslutades med folköl, det är ett lidande att vara kreativ.

Jag glädjer mig åt att jag köpt nytt te, frågan är ju snarast om jag hinner dricka upp det innan jag reser iväg.



Blev precis jätteglad! Fick mail från min kontakt i Zimbabwe, en kvinna som jobbar inom African Book Development Organization. Hon skrev att organisationen gärna ville att jag skulle komma och göra ett arbete om dem! Jag är så glad. Känns uberskönt att ha kommit lite längre fram i min planering. JA!

Ska byta om och fixa lite kvällsmat innan jag drar mig ner till bussen.
//ViolaIngeborg

eftersom jag läst litteraturvetenskap så kan man anat att jag gillar att läsa, annars skulle jag inte utsatt mig för streckläsning av Therese Raquin eller Brott och Straff. Det är en helt annan sak att anta att jag läser snabbt. Det gör jag inte. Jag läser ungefär lika snabbt som om jag skulle läst högt. Kanske är det ett tecken på att jag har lägre iq eller bara att jag är långsam. Jag vill dock tänka att det innebär att jag lär mig mer och slipper läsa texter flera gånger för att minnas, men ibland önskar jag att jag hade racerläsfart. Speciellt när jag 50 sidor kvar i Dinner with Mugabe (Heidi Holland) och jag egentligen skulle varit färdig med den i måndags enligt min egen disposition. Men damn, nu ska jag ge mig av till biblioteket (min sänglampa har lagt av) och lägga vad som kan bli timmar på att ta mig igenom de engelska orden.

//ViolaIngeborg

P.s Jag gillar Säkert! Vill se henne innan hon lägger av och hoppas det finns någon mer som är på.

Jag hade blivit av med ett viktig visitkort. Ett jag fått av min lärare för att maila till en organisation i Zimbabwe och så lyckades jag bli av med det för nästan precis en vecka sedan. Det var en katastrof och jag har letat som en galning. För jag ville inte berätta för läraren att jag varit slarvig och blivit av med det viktiga kortet och dessutom inte tagit tag i mitt fältarbetesplanerande. Men så fick jag ändå berätta detta i förrigår och han såg minsann besviken ut, det var hans enda visitkort som han fått på bokmässan i Göteborg. Så ikväll när jag var trött och miserabel så gav jag mig på letandet och plockade undan och ställde i ordning samtidigt. Efter en timme sådär gav jag upp men letade på ett allra sista ställe, bakom nattduksbordet, där jag redan kollat för några dagar sedan. Och så fanns det där, hände med en dammråtta och såg inte alls så skamsen över att ha sprungit bort som det borde. Jag skrattade till och blev också lite nervös över att jag nu faktiskt ska sätta mig ner och skriva det här mailet...

minns en gåta jag körde på de mindre funtade barnen i mellanstadiet (vilket i realiteten inkluderade mig):
-varför hittar man alltid det man blivit av med på sista stället man letar?
'-ehhhh
- för då slutar man leta!
-hahaha

Den funkade flera gånger och folk blev imponerade av min fyndighet.

//ViolaIngeborg

Jag har lite panik! Jag ska bestämma vad jag ska göra för fältarbete i Östafrika och jag vill göra något med litteratur eller teater men jag tycker att det är asläskigt och jag är lika dåliga på att disciplinera mig som alltid och jag vill vara klartänkt och greppa det hela, men helt ärligt förstår jag inte riktigt att jag faktiskt ska till Afrika över huvud taget. Knasigt.

//ViolaIngeborg

Min första flygtur; mitt första besök på flygplats, mitt första möte med taxfree område, min första flygmat (kände mig dock nästan som hemma då smöret var Bregott!)




Kairo var smutsigt och så annorlunda mot allt jag någonsin tidigare mött. Taxibilarna körde hysteriskt fort. Alla tutade hela tiden. Ingen använde säkerhetsbälten. När trafiken tystnat tidigt på morgonen kunde man ibland vakan av bönutropet från moskén, det var vackert. Det kändes galet varmt den första veckan och de första dagarna skakade mina ben ibland okontrollerat eftersom jag svettades så mycket och fick salt brist.













Jag har aldrig drömt om att stå under pyramiderna. Men samtidigt var det mäktigt att på riktigt vara vid sfinxen och promenera kring keops. Tanken att människor för flera tusen år sedan lyckats med att bygga dessa, är också den mäktig.  





Utsökt Mango, den godaste jag någonsin ätit. Den förtärdes på taket där jag kunde blicka ner över Kairo. Vårt hostel Dahab låg på taket av ett minst åtta våningar högt hus. Om hissen var upptagen blev det en promenad uppför trapporna som var att duga! Kairo var pulserande, alla dessa människor som rörde sig på gatorna.








Vi bodde i öknen två nätter och det var nog det bästa på resan. Vi reste med beduiner som sjöng för oss på kvällarna och körde oss genom öknen på dagarna. Att springa i den varma sanden eller stanna och ta en danspaus, det var fantastiskt. Jag trodde att jag kanske skulle bli lite nojig av att vara i ett så sterilt och till synes dött landskap, men jag fann det nästan lika vackert som havet i all sin oändlighet. Stjärnhimlen i öknen var som glittrande frost där det jämt och ständigt kunde ses en stjärna falla.







Från öknen tog vi oss in till oasen Dakhla där vi bodde i 3 dagar. Det var vackert där också och väldigt lugnt. Vi badade i källvatten som färgade min bikini rosa av järn, red dromedar ( min hette Sascha), fick se ett dromedarföl födas och sjöng massor vid beduinernas eldstad. En dag shoppade vi i Dakhlas centrum. Det var så stor skillnad att vara i en inte alls lika turist exponerad stad. Alla var väldigt trevliga och lugna, ja, förutom skolbarnen som glatt vinkade och glatt ropade från sina klassrum är vi gick förbi. Även om det kanske inte är världens mest spännande plats, var det mycket fint.















Nästa anhalt var Luxor. Jag blev förkyld där och min mage var inte tipptopp. Om jag ska vara ärlig började jag sakna den svenska maten och också att vara hemma. Jag saknade grovt bröd, grönsaker man inte behövde vara rädd för att äta och att kunna vara för sig själv. Luxor var en stressig stad där männen oblygt ropade och det märktes att de är beroende av turismen då alla verkade desperata efter att få kunder. Tex var det en pojke som ite såg ut att vara mer än 10 år som ropade efter mig att jag hade sexiga ben då jag inte ville köpa av honom. Jag var aningen obekväm med detta. Nilen var väldigt smutsig. Vi åkte på den i några timmar med en motorbåt och visst var det vackert, men varje gång jag såg skräp flyta omkring kändes det sorgligt. Vi besökte många sevärdheter, sånt man ska göra när man är i Egypten helt enkelt. Efter en vecka i Luxor klev jag på ett tåg för att åka hela natten tillbaka till Kairo.






Tillbaka i Kairo började jag må bättre. Det kändes skönt att vara tillbaka där vi började. Jag gillar Kairo. vte inte riktigt varför, men kanske är det för att det var mitt första möte med Egypten. Mitt första intryck såom på något vis etsade sig fast. Vi satt och drack te på smala gator, åt falafel, blev kompis med en kille när vi gick över gatan och tittade på sofidancing med honom. Det var helt enkelt fint. Dock måste det sägas att det även i Kairo fanns en del slemmiga killar. Men egyptiska män på gränsen till fyrtio som tror att det ska få ligga med dig kan vara något underhållande också. Nedersta bilden är utsikten från vårt "toalettfönster", för tillfället var det mest en glugg och inget glas. Det är för mig en mycket främmande syn, men också otroligt vacker.



Min fina nallehandduk som jag fick i födelsedagspresent som liten, kanske 1993 blev tvungen att slänga i Kairo då jag ville få plats med en del annat i väskan. Tog en bild för att kunna minnas den och hur söt den var.




När vi flög men fick jag sitta vid fönstret. Jag fick en bladning av panik och fascination av att vara så högt ovanför jordens yta. Dels var det för mig ogreppbart och dels fångades jag av en oförståelig spänning inför hur det skulle kännas om planet störtade. Vet inte riktigt hur det kom sig att den tanken kittlade. Flygmaten var inte lika god som på dit vägen och resan var väldigt turbulent. Under en kvartstid skakade hela planet och om jag visste att det inte hörde till det vanliga hade jag varit rädd. Men efter si sådär fem timmar fick jag kliva av på Kastrup. Faktum är att det var rätt skönt att vara hemma även fast det regnade och blåste.

Resfeber har jag fått, så smått. Kommer nog blomma ut under natten. Jag ska flyga för första gången. Dessutom ska jag lämna Europa för första gången. Åka längre bort än någonsin förr. Min lillasyster är orolig och jag har lovat att vara rädd om mig.

Lyssnade på en intressant föreläsning igår. Om civil olydnad, om motstånd mot den svenska vapenindustrin. Jag blev väldigt imponerad och inspirerad när jag lyssnade på en man som brutit sig in i en fabrik och förstört vapen för att sedan helt fredligt ge sig till polisen. Med handlingen visar han sitt motstånd mot vapen och dess våld. Han har fått sitta i fängelse och kommer troligen bli dömd att betala skadestånd till saab. Men för att slippa detta planerade han att leva under existensminimum om det behövs. Det kändes mäktigt att någon var villig att offra sin frihet, sin bekvämlighet - använda sitt liv för att visa på något som är fel. Fick lust att också protestera, inte bara sitta och säga att så här ska det inte vara och inte göra mer än så. Men är inte riktigt redo att bryta mig in på vapenindustrier än. Ja, mannen heter i alla fall Martin Smedjeback och bloggar om det hela; http://avrusta.blogspot.com/.

Tänker skriva några brev nu, resan gör mig mer medveten om livet ändlighet. Det är bra, även om det är skrämmande. Livet är nu. Imorgon lever jag livet i Kairo.

På återseende, det kommer vara tyst här tills jag återvänder; förhoppningsvis upprymd och utan att ha lidit allt för mycket av diarré.

//ViolaIngeborg

Idag pratade vi lite om apor, mest om babianen som får rosa rumpa när den är i brunst och bonobo som har löser alla problem med sex och schimpanser som är söta.

Jag börjar så smått nynna på Skala banan, Skala banan, Skala banan!

//ViolaIngeborg

Jag läser litteratur skriven av afrikanska författare, just nu Röst ur djupet av egyptiska Nawal El-Saadawi. Innan dess novellsamlingen Sorgesång för Easterly av Petina Gappah från Zimbabwe. Det verkar som att mitt fältarbete i mars sannolikt kommer att bli i Harare, Zimbabwe och jag tror att det kommer bli riktigt spännande. Speciellt efter att ha läst Gappah och fått en liten inblick i det liv som utspelar sig i landet. Det är som att resan blir mer verklig för varje dag som går. På föreläsningen idag sades det skämtsamt att det är först efter Afrika vistelsen som man uppskattar bekvämligheten i Sverige. Det känns inte som att jag kommer vara den samma när jag kliver av planet i Kastrup i april. Livet är en resa där målet är diffust och egentligen mindre viktigt än själva vägen dit, för att associera till Boye.

Ja, förresten så har jag fått många komplimanger för klänningen jag har på mig idag. Javisst ja, jag hade ju ett projekt med att dokumentera alla mina klänningar. Så här kommer dagens kreation.




Jag tror att detta blir Klänning nr 10
Den köpte jag på Humana i Lund och om jag ska vara ärlig var jag aningen tveksam innan jag slog till eftersom den är aningen transparant. Men jag övertygades av alla de vackra blommiga tygerna i lapptekniken. Den är lite speciell så jag har den inte på mig så ofta, men när jag väl har den känns det lite som att vara en bakelse med allt kjolstyget. Vad förtäljer denna historien - jo minsann att second hand är bra grejer det!

//ViolaIngeborg

Vad gör jag på fest? Jag spelar alfapet. Dansande människor i klassrummet som förvandlats till dansgolv kom fram och klagade på att det minnsann var tantigt, tråkigt och fel på fest. Jag är inte rädd för att provocera! Så jag och Sofia spelade en omgång med Afrikaskarta och afrikanskmusik som sällskap. Och jag tänkte, vem kan komma och säga och vad som är rätt? Jag tycker att alfapet känns mycket bra, även om musiken gör att det blir svårt att kommunicera och man inte kan komma på om vinet gör ord finnandet svårare eller lättare.




//ViolaIngeborg