violaingeborg

Det har snöat över Tomelilla hela natten och nu ligger ett tunt vitt lager över gräsmattorna. När det blir vitt i Skåne är det speciellt, för det finns ju faktiskt vintrar jag minns när det inte ens kom någon snö. Men det är väl något klimatförändringarna har ordnat med, så nu slipper jag misströsta. Har hört att det kommer bli den kallaste vintern på 100 år. Jag har förövrigt med detta i tanken börjat sticka vantar.


Hanna fick en julstjärna av sin mamma och vi har smygstartat vårt julfirande med den.

DAGS FÖR LEKTION
//ViolaIngeborg

Länge har min vägg i mitt korridorrum sett ut på samma sätt och jag kände att det var tid att utvecklas. Detta är resultatet. Jag medger att jag saknar det kollage jag skapade i Lund i mitt vildandsrum - men detta är ändå en okej ställföreträdare. Jag slaktade min bang lite, satte upp de två senaste lp-skivorna jag köpt på erikshjälpen nere i tomelilla-city och stal en Håkan affisch från Marias rum. Lite mindre vitt och jag är tillfreds för nu.



det är såhär de coola kidsen bor. (om ludvig skulle läsa det här: det var inte min idé att sätta högtalaren under skrivbordet. men det är inte lätt att bo två personer på vad kan det vara... 15 kvadratmeter.)

Dessutom fick jag brev från Farmor idag, hon berättade att hon läst att en schäfer slitit sig lös i Tomelilla vid skolan i fredagskväll. Hunden hade bitit en annan hund i skuldrorna. Jag drog en lättnadens andetag, det finns inget värre än blodtörstiga lösspringande hundar. Nästa gång kanske det hade varit mina skuldror som blev bitna.
Så ja, det händer saker här på landsbygden. Inte en lugn minut.

SKA SKRIVA KLAR TENTAN IMORGON (i en utopisk verklighet).

GODNATTPUSS alla där ute som klickar sig in här och skriker efter mer.

//ViolaIngeborg

Det blev frukost på Ebbas på söndagen efter Håkanlördagen. Det var mysigt och jag fick gratis påtår på mitt te, något som inte är en självklarhet i dagens samhälle. Dessutom var kopparna snygga. Jag och Ida satt i författarporträttshörnan vilket var passande och snyggt. Jag kände mig fin i mina nya örhängen - köpta i Luxor av en de få inte påtvingande försäljarna. O

Håkan var bra. Det var fint, även om det egentligen nog var lite för dyrt för min ekonomi. Dock var det fruktansvärt dåligt organiserat. Det kändes som att de som planerat det hela inte hade någon koll överhuvudtaget. Vi stod i en polskriksdgasliknande kö i 40 minuter till jackinlämningen utan att komma in och framför oss svimmade folk och pressade på från alla håll. Helt ärligt var det stökigare i jackkön än under spelningen. Surt var att vi fick ge upp 10 minuter innan konserten började och fick hålla våra tunga jackor hela konserten. Men Håkan var fin och proffsig och så. Dock hade någon spytt på golvet och en tjej trillade i spyan så det var kanske inte den mest fräscha konserten jag varit på. Lustigt var att jag tyckte mig känna igen mycket folk - människor jag inte känner mer än till ansiktet - en kille som gick på mitt gymnasium och tog studenten samma år som jag stod och råhånglade med jag antar hans flickvän strax bakom mig. Skåne och Lund är en liten värld minsann.

Men söndagsfika är fint och på kvällen kom jag tillbaka till Tomelilla och skrev lite tenta och gick till friskis och svettis och har sedan dess haft en ömmande träningsvärk.

Jag kan komma ut med att jag gillar Håkan Hellström och jag vet att det finns de som tycker att det är mainstream och töntigt men de kan ta sig själv nånstans typ.

//ViolaIngeborg

så varför inte göra ordentligt med inlägg när jag ändå är igång.

Jo, jag såg ju Håkan i lördags, men innan dess var det fiskfest i Tomelilla. Jag var en fena på att göra popcorn (paus för leende åt min fyndighet) och en del av den vackra vågen (jag stod längst till höger och fick börja vågandet) och dessutom blev jag anklagad för att vara vågad i mina transparenta klänningar och blusar - ja, jag bytte kläder- det är fördelen med att festa två minuter från sin garderob - man kan springa iväg och byta kläder om den första utstyrseln inte går att dansa vilt i.



Denna klänning jag införskaffat på Beyond Retro i Stockholm och tänkt bära på en tänkt nyårsafton (nu vet jag ju inte hur det blir med det om det utbryter kärnvapen krig i Asien...) men inte kunde vänta med att bära och gjorde en smyg premiär med redan i november. Bilden är dock tagen då jag druckit några klunkar vin och tuperat håret och lagt mig till med läpputande och sugande blick. Jag skulle visa briljansen i min standard pose- benen i kors, handen på höften och enligt emma lite put med höften. Känner ni igen den? Om inte kan ni bläddra nedåt och se att det är en kroppsposition som går igen i mitt rörelsemönster när kameror tas fram. Emma ville överträffa mig eller bara parodiera (det framgick inte helt) och nedan ses resultatet:


Frågan är vem som gör det bäst? Emma är dock snygg med sitt knäskydd, hon har en tendens att dansa knät ur led så det är mycket adekvat. Jag noterar att det ser ut som att mitt hals försvunnit - var tog den vägen? Den sprang nog iväg och dansade till Håkan eller MIA skulle jag tro.



Några andra fiskar i havet som kallas Österlens Folkhögskola. Förlåt, det var visst en bubbla i bakgrunden av Blunder och Snuskhummern.

Jag skulle säga att det var den bästa festen på skolan för min del, men det säger dock egentligen inte så mycket. Helt ärligt har det varit lamt på festfronten. Men jag var berusad och jag dansande och limmade och bytte outfit och dansade till escmedley och gick och la mig när polisen kom.

Och dagen därpå gav jag mig iväg till Lund, med Hellström i lurarna...

//ViolaIngeborg

Jag hade blivit av med ett viktig visitkort. Ett jag fått av min lärare för att maila till en organisation i Zimbabwe och så lyckades jag bli av med det för nästan precis en vecka sedan. Det var en katastrof och jag har letat som en galning. För jag ville inte berätta för läraren att jag varit slarvig och blivit av med det viktiga kortet och dessutom inte tagit tag i mitt fältarbetesplanerande. Men så fick jag ändå berätta detta i förrigår och han såg minsann besviken ut, det var hans enda visitkort som han fått på bokmässan i Göteborg. Så ikväll när jag var trött och miserabel så gav jag mig på letandet och plockade undan och ställde i ordning samtidigt. Efter en timme sådär gav jag upp men letade på ett allra sista ställe, bakom nattduksbordet, där jag redan kollat för några dagar sedan. Och så fanns det där, hände med en dammråtta och såg inte alls så skamsen över att ha sprungit bort som det borde. Jag skrattade till och blev också lite nervös över att jag nu faktiskt ska sätta mig ner och skriva det här mailet...

minns en gåta jag körde på de mindre funtade barnen i mellanstadiet (vilket i realiteten inkluderade mig):
-varför hittar man alltid det man blivit av med på sista stället man letar?
'-ehhhh
- för då slutar man leta!
-hahaha

Den funkade flera gånger och folk blev imponerade av min fyndighet.

//ViolaIngeborg

Jag har lite panik! Jag ska bestämma vad jag ska göra för fältarbete i Östafrika och jag vill göra något med litteratur eller teater men jag tycker att det är asläskigt och jag är lika dåliga på att disciplinera mig som alltid och jag vill vara klartänkt och greppa det hela, men helt ärligt förstår jag inte riktigt att jag faktiskt ska till Afrika över huvud taget. Knasigt.

//ViolaIngeborg

Jag ska se Håkan Hellström ikväll.

Jag är knas i huvudet! Det snurrar och jag vet inte vad som är vettigt. Jag har en massa saker jag borde göra och egentligen vill jag bara ta det lugnt och dricka te och läsa och ta promenader och lyssna på mysig musik och sådär andra fina grejer. Men fan heller, istället har jag så mycket som ska göras att jag i slutändan inte kan börja på någonting och istället måste titta på scrubs i två timmar för att lugna ner mig. Jag vet att det är ett ganska allmänt känt tillstånd och det verkar avra en del av alla i-landsproblem som debateras. Jag ska i alla fall försöka komma till sans i min själ med en att-göra-lista.

Ett mysterium kan jag dock presentera; någon har på min korridor satt upp disk-propaganda och mycket lustig sådan. Jag har misslyckats med att utreda det hela, trots flera både skräna och svamlande försök. Jag erkänner att jag har gett upp. Jag kommer kanske aldrig få reda på vem det var som atte upp lapparna i köket. En av livets stora mysterium helt enkelt.



Köket, timmar efter att lapparna upptäcktes.




exempel på lappar.

//ViolaIngeborg

NUMÅSTE JAG GÖRA VETTIGA SAKER! undra om man kan köpa självdisciplin?

Min första flygtur; mitt första besök på flygplats, mitt första möte med taxfree område, min första flygmat (kände mig dock nästan som hemma då smöret var Bregott!)




Kairo var smutsigt och så annorlunda mot allt jag någonsin tidigare mött. Taxibilarna körde hysteriskt fort. Alla tutade hela tiden. Ingen använde säkerhetsbälten. När trafiken tystnat tidigt på morgonen kunde man ibland vakan av bönutropet från moskén, det var vackert. Det kändes galet varmt den första veckan och de första dagarna skakade mina ben ibland okontrollerat eftersom jag svettades så mycket och fick salt brist.













Jag har aldrig drömt om att stå under pyramiderna. Men samtidigt var det mäktigt att på riktigt vara vid sfinxen och promenera kring keops. Tanken att människor för flera tusen år sedan lyckats med att bygga dessa, är också den mäktig.  





Utsökt Mango, den godaste jag någonsin ätit. Den förtärdes på taket där jag kunde blicka ner över Kairo. Vårt hostel Dahab låg på taket av ett minst åtta våningar högt hus. Om hissen var upptagen blev det en promenad uppför trapporna som var att duga! Kairo var pulserande, alla dessa människor som rörde sig på gatorna.








Vi bodde i öknen två nätter och det var nog det bästa på resan. Vi reste med beduiner som sjöng för oss på kvällarna och körde oss genom öknen på dagarna. Att springa i den varma sanden eller stanna och ta en danspaus, det var fantastiskt. Jag trodde att jag kanske skulle bli lite nojig av att vara i ett så sterilt och till synes dött landskap, men jag fann det nästan lika vackert som havet i all sin oändlighet. Stjärnhimlen i öknen var som glittrande frost där det jämt och ständigt kunde ses en stjärna falla.







Från öknen tog vi oss in till oasen Dakhla där vi bodde i 3 dagar. Det var vackert där också och väldigt lugnt. Vi badade i källvatten som färgade min bikini rosa av järn, red dromedar ( min hette Sascha), fick se ett dromedarföl födas och sjöng massor vid beduinernas eldstad. En dag shoppade vi i Dakhlas centrum. Det var så stor skillnad att vara i en inte alls lika turist exponerad stad. Alla var väldigt trevliga och lugna, ja, förutom skolbarnen som glatt vinkade och glatt ropade från sina klassrum är vi gick förbi. Även om det kanske inte är världens mest spännande plats, var det mycket fint.















Nästa anhalt var Luxor. Jag blev förkyld där och min mage var inte tipptopp. Om jag ska vara ärlig började jag sakna den svenska maten och också att vara hemma. Jag saknade grovt bröd, grönsaker man inte behövde vara rädd för att äta och att kunna vara för sig själv. Luxor var en stressig stad där männen oblygt ropade och det märktes att de är beroende av turismen då alla verkade desperata efter att få kunder. Tex var det en pojke som ite såg ut att vara mer än 10 år som ropade efter mig att jag hade sexiga ben då jag inte ville köpa av honom. Jag var aningen obekväm med detta. Nilen var väldigt smutsig. Vi åkte på den i några timmar med en motorbåt och visst var det vackert, men varje gång jag såg skräp flyta omkring kändes det sorgligt. Vi besökte många sevärdheter, sånt man ska göra när man är i Egypten helt enkelt. Efter en vecka i Luxor klev jag på ett tåg för att åka hela natten tillbaka till Kairo.






Tillbaka i Kairo började jag må bättre. Det kändes skönt att vara tillbaka där vi började. Jag gillar Kairo. vte inte riktigt varför, men kanske är det för att det var mitt första möte med Egypten. Mitt första intryck såom på något vis etsade sig fast. Vi satt och drack te på smala gator, åt falafel, blev kompis med en kille när vi gick över gatan och tittade på sofidancing med honom. Det var helt enkelt fint. Dock måste det sägas att det även i Kairo fanns en del slemmiga killar. Men egyptiska män på gränsen till fyrtio som tror att det ska få ligga med dig kan vara något underhållande också. Nedersta bilden är utsikten från vårt "toalettfönster", för tillfället var det mest en glugg och inget glas. Det är för mig en mycket främmande syn, men också otroligt vacker.



Min fina nallehandduk som jag fick i födelsedagspresent som liten, kanske 1993 blev tvungen att slänga i Kairo då jag ville få plats med en del annat i väskan. Tog en bild för att kunna minnas den och hur söt den var.




När vi flög men fick jag sitta vid fönstret. Jag fick en bladning av panik och fascination av att vara så högt ovanför jordens yta. Dels var det för mig ogreppbart och dels fångades jag av en oförståelig spänning inför hur det skulle kännas om planet störtade. Vet inte riktigt hur det kom sig att den tanken kittlade. Flygmaten var inte lika god som på dit vägen och resan var väldigt turbulent. Under en kvartstid skakade hela planet och om jag visste att det inte hörde till det vanliga hade jag varit rädd. Men efter si sådär fem timmar fick jag kliva av på Kastrup. Faktum är att det var rätt skönt att vara hemma även fast det regnade och blåste.