violaingeborg

Hejdå snälla dator, dags att bli avstängd. Nu ses vi inte förrän i slutet av april. Hoppas du inte saknar mig allt för mycket. Men kära hjärtat gråt inte, kärlek växer på avstånd, visst är det så? Ändå känns det konstigt att vi kommer vara skilda åt, jag kommer sakna dig, fina dator.


(har i princip satt in allt i förrådet. Snart är hela min existens nerpackad. Men jag är i alla fall nykter, om än lite drogad på allergitabletter mot dammet som sant ska utrotas från rummets alla vrår.)
//ViolaIngeborg




Säger hejdå med två bilder ur datorns gömmor. Var i Önnarpi i helgen och sa hejdå till det kyliga landskapet och till mitt mysiga vintagerum.

Ska nu till att plocka ner de sista bilderna från väggen, borde packa, men sitter istället och bloggar, som för att kunna lämna datorn, utan att ha skrivit det jag tänkt.
Att resa känns som att ta det stora språnget, som jag minns att vi pratade om på föreläsningen om Camus Främlingen. Visserligen är det kanske en underlig jämförelse, men det känns verkligen som ett stort språng att våga resa så långt hemifrån och jag vet att vi lever i en allt mer globaliserad värld, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att världen är stor och läskig, men samtidigt spännande och överväldigande. Jag har för sjutton knappt varit utanför Skåne och om sisådär ett dygn kommer jag kliva in i en minibuss och lämna Sverige för Kastrup. Sedan kommer jag inte komma hem på 3 månader och jag har fått höra att det är kaksmulor i resvärlden, men för mig känns det som 3 år. Jag längtar på ett underligt sätt efter resan, men det är en slags rädsla inblandad också. En rädsla för att vara utlämnad, otrygg, ensam. Jag är också räddd för att jag ska glömma något. För att jag ska stå i Nairobi och inse att fan också nu glömde jag det där som var superviktigt. Men jag kommer inte på vad det är jag är rädd att jag ska glömma bort. Mig själv kanske. Upptäcka att jag inte kom med. Håller jag på att bli galen, eller har jag feber? Resfeber? Vet inte om jag kommer lyckas sova så mycket i natt. Ska läsa de sista 80 sidorna i Pojken på andra sidan av Irene Sabatini, som visade sig vara en bra bok. Relationsdrama med Zimbabwe som miljö.

Pimpade om min ryggsäck, så här blev resultatet:


Snyggt eller hur? I alla fall ett framsteg från hur den tidigare såg ut, med reklam för mitt gymnasium, då promotar jag hellre mig själv. Coola Viola(Ingeborg).

Börjar faktiskt bli både trött och stressad.


//ViolaIngeborg

Paulina i peruk och Ullis i mina glasögon.
Fick tillfälle att hänga lite med mina systrar innan den stora resan.
Söta är de.

//ViolaIngeborg

Vilken tröja är den finaste? och så vill jag bara visa upp alla kreationer jag skapat sedan jag för ett år sedan började sticka tröjor.



Tröja nummer 1, blev egentligen totalt misslyckad, för den blev för stort, så på slutet drog jag in maskorna, så den går från att vara enorm till att bli smal ovanför bysten, en galen tröja helt enkelt. Garnet köpt på svalorna och mönstret från en sticktidning från 80-talet jag hittade hos mormor. Någon sa att tröjan påminde om os-mössorna det svenska laget hade under os, jag vet inte, jag tyckte mest det var snyggt med turkos och eftersom garnet tog slut fick det bli lila armar. Mycket stickande blev gjort under lyssnandet på Brott och Straff.



När jag gav mig på tröja nummer 2 gav jag mig fanken på att den inte skulle bli för stor, istället blev den ganska liten, men söt. Helst stickad på restgarn, dvs gammalt garn som blivit över vid tidigare projekt. Tex är det mintgröna garnet som blev över när min mormor stickade en tröja till min mamma som liten. Mönstret hittade jag i en liten pärm med beskrivningar min moster samlat ihop under det glada 80-talet.



Vid skapandet av tröja nummer tre bestämde jag mig för att den skulle bli supersnygg och jag lyckades. Jag hade fått massor av gammalt garn av en vän till min mormor som inte längre handarbetade och lyckan var gjord. Jag förverkligade ännu ett av min mosters mönster och när jag på en fest under hösten gjorde färdig projektet kände jag mig både helylle och mycket glad. kuriosa är att jag på lunchrasterna under sommarjobbet brukade sticka några varv varje dag som avkoppling, något jag varmt rekommenderar.




Fjärde tröjan blev en present, i julklapp fick min storasyster denna kofta som jag köpte mönster, garn och knappar till på Kupans Second Hand i Tomelilla. Jag började på den 3 gånger för de två första gångerna blev den för stor. Jag tabbade mig lite med ärmarna för de blev väldigt långa, så de måste vikas upp något varv och knapparna som skulle vara enhetliga blev i slutändan några marinblå några svarta, men det är ju bara charmigt. Den blev färdig redan i oktober och sedan fick den bo i en kasse under min säng, på juldagen då systern min mottog den blev hon mycket glad och jag stoltserade med min stickkonst. (När jag träffade Syster Paulina bjöd hon på både sig själv som blond och brunett och jag vet inte vilket som känns mest rätt!)




Av bara farten stickade jag innan jul en femte tröja som fick bli present till min lillasyster Ullisbullisgullis. Den blev något speciell då det pga olika tjocklekar i garnet blev olika tjock vilket man kan se på ärmarna. Detta var den första jag stickade på fri hand utan mönster och därför är jag nöjd. I mitt julrim skrev jag att min syster skulle bli en av de coola kidzen med denna tröja, men än har hon inte haft den i skolan, kanske känner hon att hon skulle bli coolare än hon kan hantera, vad vet jag? Snygg är den ju i alla fall?



Höll på att glömma tröja nummer 6, den där jag experimenterade med flät- och bladmönster. I slutändan kom jag fram till att jag ville ha en magtröja för att passa till alla mina kjolar med hög midja. Det gula garnet jag fått tog slut så armarna och bakstycket fick gå i andra nyanser, lite crasy så där, men jag kan bära upp det med min galna uppsyn.

Håller nu på med tröja nummer 7, vilket jag ska arbeta med i Afrika.
Vill poientera att allt mitt garn har antingen kommit från second hand butiker eller som gåvor från tanters gömmor. Något jag ur ett miljövänlighetstänk är väldigt stolt över. Vi får se hur långt mina resurser räcker!


Så vilken var snyggast, vilken vinner tävlingen homemade tröja of the year award? Det är du som avgör! Gör din röst hörd, så känner jag mig händig!

//ViolaIngeborg

Har nu fått min nya laddare till datorn och den funkar! Jag är superglad nu, saken var den att jag beställde den fast att jag inte var säker på att den funkade till min dator, men ifall den skulle fungera var den 550 kronor billigare än de andra jag hittade. Så funkade den, nu är jag glad. Kändes inte lockande att betala 800 kronor för en sladd till datorn.

En annan sak jag tog mig för idag var att ringa till hostlet jag ska bo på i Harare. För att boka ett rum och kolla att det finns kvar helt enkelt. Jag ringde 3 gånger, först ville den inte koppla, sen var det upptaget och sen ville den inte koppla. Sen gick vi på lunch och dörren till lärarrummet med telefonen låstes. Nu när jag satte igång min dator upptäckte jag att jag av misstag ringt fel nummer, jag hade ringt faxen... ja, det är så det kan gå. Så det blir att ringa på måndag istället och hoppas jag kommer fram då.

Nu ska jag om några timmar ge mig iväg, men innan dess ska jag packa ner mer av mitt rum, kanske plocka ner alla fina bilder från väggen.

//ViolaIngeborg

Jag gick loss på stan, när jag egentligen bara skulle lämna tillbaka alla skivor till biblioteket och hämta två paket på en bensinmack. Ja, det stora hade skett, min ipod och mina böcker hade anlänt till Tomelilla. Men på vägen dit hann jag både köpa ett nackstöd för långa färder genom Afrika och naturmedicin för att återställa bakteriefloran i magen som malariamedicinen (dvs antibiotika) slår ut .



Jag fick dock något av en allergisk reaktion mot personalen på hälsokostbutiken. Hon var hysteriskt trevlig och för all del det kan vara trevligt. Men jag föredrar nog de mer sakliga expediterna, de är mer förtroendeingivande och jag blir liksom lugn. Jag råkade fråga om tabletterna funkade fast jag är laktoskänslig och då skulle hon till att diskutera mitt bajs, vilket jag avstod med orden "Vi behöver ju inte prata om det här." Men tydligen var det ett vanligt förekommande samtalsämne i butiken. Jag kom till slut därifrån och drog slutsatsen att mina kompisar gillat den galna expediten medan jag var tveksam.

Sedan kirrade jag paketen, jag blev förvånad över hur stort mitt tradera paket var, galet stort. Expediten på bensinmacken var den suraste på länge. Men jag gillade henne ändå, tex kommenterade hon det faktum att sifferkombinationen man får till paketet faktiskt heter löpnummer och inte bara nummer som jag sa. Men för henne var det kanske viktigt med de adekvata termerna. Men jag fick mina paket till slut och kunde lämna macken som stank av korv. Jag gillar inte korv. No gusta korv.



Här har vi alltså det enorma paketet, till störst del var det fyllt med tidningspapper från en Metro Stockholm, men så mitt ibland det låg min nyfunna älskling!

Därefter blev det apoteket och som jag shoppade. Herregud, vad jag shoppade.



Alla dessa härligheter gick för 443 kronor. Hysteriskt dyrt det är med friskvård. Jag som bara vill hålla bra saltnivå, slippa malaria och brännskador. Men allt har ett pris! (Jag hade tänkt köpa febertermometer, men där gick min gräns så det blidde inget.)

Efter att vi lagt lite post vi hittat tappad på trottoaren på lådan så begav vi oss tillbaka till skolan. Det var kallt och jag hade problem med att bära mina paket utan att frysa om mina vantlösa händer (jag som stickade så många par vantar i julas, var blev de av?) Men väl tillbaka packade jag upp min ipod (vad ska den heta? Den behöver ett namn så jag kan börja antropomorfisera) men väntade med bokpaketet. Men nu på kvällen så slet jag upp det och upptäckte till min förtjusning att Lonely Planet Southern Africa kommit ut i en nyare upplaga än den jag lånat av min kompis, minsann!



Se på min bok är det surikater medan det på den gamla är flodhästar. Men vilket är finast? Bäst är dock att min bok är mer uppdaterad och förhoppningsvis tryggare att luta sig mot.



Även min novellsamling har jag fått! Kändes som att den behövdes som sällskap under resan, dessutom ska Gappah bo i Harare nu enligt det sista jag läst, så vem vet jag kanske råkar sätta mig bredvid henne på book café och inleder en diskussion om de fantastiska novellerna. För att återgå till min shopping så var jag en snäll medmänniska och köpte ett bokmärke och stöttade SOS-barnbyar. Det var inte jättefint, men kommer nog kunna spela sin roll som bokmärke väl. Länge har jag använt ett reklamvykort för Emmaboda festivalen 2009, så vi får se om detta märket kan konkurrera ut det andra.


Nu borde jag sova. Blir så lätt att jag är vaken lite för länge när rumskompisen är borta. Nu har hon rest till Hawaii så hoppet om att jag ska komma i säng någorlunda i god tid är förlorat.


Men nu tror jag faktiskt att jag i princip har allt jag behöver inför resan, ja, förutom en usb sladd till min ipod men det ska jag kirra imorgon och så kanske mer musik. (På tal om ipods och musik och så tar det as lång tid för itunes att konvertera wma filerna till filer som passar programmet, datorn har hållit på i ett dygn och då återstår nästan 1000 spår. Galet, galet.)

//ViolaIngeborg

Det är sluttampen inför resan. Det sista ska fixas. Jag förstår inte att det är verklighet. Idag åkte jag och några till in till ystad för att växla pengar och köpa lite sista saker. Jag köpte nya solbrillor och en musikspelarladdare. När jag köpte solglasögon slogs jag av att expediten inte var främmande för mig, det var helt enkelt något bekant med henne. Så kom jag på att det var min gudmor eller rättare sagt min farbrors exfru, som jag om jag inte missminner mig jag inte sett på 10 år. Så jag frågade om så var fallet och så var det.


Ystad, när det är sådär fulsnyggt.

Mina läsningar på sidan har drastiskt sjunkit. Från att varit uppe i fantastiska 39, jag säger det igen 39 unika läsningar är jag nere på 4. Men jag sörjer inte. Det är helt enkelt lugnet efter stormen som manifestationen var. Som att det var slut så fick vi ett tack i Ystads Allehanda som en uppskattande tomelillabo. Men, men det är för några dagar till tillbaka till det vanliga livet och till en något mindre spännande blogg... eller?

En jobbig grej hände mig idag. Fick en laddare jag beställt från internet på posten. Det var fel laddare och först trodde jag att jag helt enkelt av misstag beställt fel och förbannade mig själv. Men senare upptäckte jag att jag faktiskt fått fel laddare och bestämde mig för att ringa och klaga. Så jag ringde till ett nummer som stod på fakturan. Jag trodde att det var den ansvariga jag skulle nå, men ack så fel jag hade. Istället ringde jag till den tjej vars laddare jag av misstag fått. Innehållen i våra paket hade alltså blivit förväxlade. Jag förstod också varför hennes namn stod på fakturan, för det var hennes faktura! Jag hade varit beredd att skälla och tyckte sen att det var aningen pinsamt att jag ringt till en vilt främmande människa (som hade min laddare och mina kontaktuppgifter). Jag bad om ursäkt men hon verkade inte tycka att jag varit till besvär. Så ringde jag till killen vars namn stod som avsändare på kuvertet. Det var rätt person till slut och han lovade mig att skicka rätt laddare direkt och så fick jag behålla den som jag inte har någon användning för. Efteråt var mitt huvud fullt av adrenalin och jag blev jättevarm. Som att allt blod stigit till huvudet, för helt ärligt tyckte jag att det var riktigt dåligt att jag fick fel laddare bara för att jag råkar dela efternamn med en tjej. Men när jag skulle tala ut om det hela med vänner sa de att det var ett mänskligt misstag att blanda ihop saker. Jag som ville ha min laddare nu!

Har en roman jag vill läsa ut innan resan Pojken på andra sidan av Irene Sabatini, en zimbabwisk författarinna som nu bor i Genève. Boken ska var riktigt bra, men den är ganska tjock. 391 sidor närmare bestämt. Egentligen borde jag inte blogga nu utan istället sitta och läsa som ett fån. Jag räknade nämligen ut att om jag ska hinna läsa ut den bör jag läsa 70 sidor om dagen. Igår läste jag bara 10 så det blir alltså 130 sidor idag, lär inte hända. kanske kommer hela min helg bestå av att jag har näsan i boken. Beställde för några dagar sedan böcker från nätet, dels Lonely Planet Southern Africa och Sorgesång för Esterley av Petina Gappah. Ser fram mot att få mina böcker och kunna läsa Harare novellerna som Gappah skrivit i just Harare. Tänker att Lonely Planet blir ett bra sällskap. Väntar även på min Ipod. Vill att den ska komma nu! Nu! Men det dröjer nog tills fredag och i värsta fall MÅNDAG! Håller precis på att ladda ner itunes. Känns som en helt ny värld!

Btw så fick jag ett mail från en svensk kvinna boende i Zimbabwe som gav mig många tips och en inblick i Harare som stad. Jag fick tex veta att tennis är en sak man kan utöva i Harare om man har lust, frågan är om jag har det? Tänker att det säkert är trevligt, men att mitt bollsinne borde förvarna mig om att det kan blir mer av en skattfest än något lyckat. Alltså är frågan tennis eller inte tennis? Måste ha med mig kläder för tennis om jag vill spela. Ser en scen i huvudet; någon frågar "Vad gjorde du i Afrika?" jag svarar "Mest spelade jag tennis!". Kanske värt att prova.

Ja, detta blev ett väldigt långt inlägg om allt och ingenting. Men visst är det trevligt att fläka ut sitt inre och yttre liv så här på internet.  Åh, nu kom jag på ännu en intressant detalj om mitt liv att delge, jag bastade precis innan. Min vän Hanna drog med mig och så låg jag där i en bastu och svettades som en liten gris. Efteråt kändes det som att jag skulle svimma, men efter lite vatten och en dusch blev det bra igen. Någon sa att bastande är renande och att det minsann är bra att komma ren till Afrika. Inte ta med sig någon skit hemifrån helt enkelt. En annan detalj är att min rumskompis Linnea ska flyga till Hawaii imorgon. Klockan 4 på morgonen beger hon sig från Tomelilla imorgon. Känns underligt att hennes säng inte har några kläder och att vårt rum så småningom allt mer flyttat ner i bananlådor (ni ska få se jag har minsann en eco banan låda!).

Var det allt.
En sista sak, jag lova; vill tacka min svåger för att han lånat ut sin ryggsäck till mig och kirrat mig en ipod usb sladd. han är helt enkelt en hyvens kille! Systern min du har helt enkelt god smak!

(frågan är om det finns någon som läser så här långa blogginlägg?)

//ViolaIngeborg

Jag gillar bibliotek. Jag gillar speciellt bibliotek när man får låna precis hur mycket man vill!
idag lånade jag 4 ljudböcker och 13 cd skivor, ännu en förberedelse för alla dessa timmar som kommer behöva slås ihjäl (saken är den att jag ska vara i Harare i en månad och bör inte gå ut från hostlet efter mörkrets inbrott, alltså mycket tid till ljudböcker.)

Hittade lite mer trevlig information om Harare som uppväger mot alla spökhistorier jag fått höra. Visserligen är texten skriven för två år sedan, men jag är hoppfull om att det fortfarande kan vara relevant. Jag är i ett underligt stadie där jag inte alls greppar det faktum att jag faktiskt ska resa. Det känns som att det är ett hittepå, ungefär som att drömma. Men jag nyper mig i armen och nej, jag sover inte. Jag tror att det bästa sättet att komma till insikt med detta är att realiserar det så mycket som möjligt för sig själv, tex googlade jag fram adressen till hostlet jag ska bo på i Harare.

Förresten; har jag berättat resplanen? Ja, nu berättar jag i alla fall. Först kommer vi till Nairobi och är där en dag för att sedan bege oss till Enkokidongoi som ligger vid Namanga, en massajby. Vi är där i ca 2 veckor och ska bla vandra en bit runt ett berg och campa utöver att träffa massajer. Sedan beger jag mig med Zimbabwe tjejerna på en roadtrip eller vad det nu ska kallas, en landvägsresa mot Zimbabwe helt enkelt. Först blir det Arusha, den enligt vissa mest växande staden i Afrika, därifrån till Dar es Salaam där vi fixar visum och tågbiljetter efetr dagar av bussresande, efter det är fixat tar vi en färja till Zanzibar och är där i ca 5 dagar och lever ett mer turistiskt liv för att mentalt bli redo för vår månad av fältarbete. Med färjan kommer vi sedan tillbaka till Dar es Salaam för att i god tid kunna kliva på tåget som på lite mindre än 3 dagar tar oss till Kapiri em posi, därfrån till Lusaka och sedan vidare till Livingstone där vi stannar några nätter för att sedan bege oss över gränsen till Vic falls och Zimbabwe. Vi är en natt vid Vic Falls innan vi tar bussen till Bulawayo och sedan därifrån bussen till KweKwe och Harare. Men medan de andra tjejerna kliver av i KweKwe fortsätter jag ensam till Harare. Där är jag i en månad innan resten av klassen kommer ner och vi sedan beger oss till KweKwe för att vara i Mbizo i en vecka och sedan i lejonparken i Gweu i 3 dagar. Därefter åker vi till Bulawayo och medan resten av klassen då besöker Vic Falls reser jag med några fina personer till Johannesburg istället och är där några dagar. Därefter är inte rutten helt bestämd. Jag tänker mig att vi kommer resa till Durban vara där någon dag, sedan resa till Port Elizabeth vara där lite, sedan kanske åka till Jeffrey´s Bay och sedan åka till slutdestinationen Kapstaden. Där är vi i en vecka innan jag sätter mig på ett flyg, mellanlandar i Amsterdam, landar på Kastrup och sedan slutligen kommer hem till Sverige igen. Alltså 5 länder att inkludera till min "länder jag besökt-lista"; Kenya, Tanzania, Zambia, Zimbabwe och Sydafrika.

Så där hade vi lite realisering för att lugna nerver. Hur låter det? Överväldigande?  Spännande? Fantastiskt? Eller skrämmande?

Så då var 3 av 4 ljudböcker inlagda på datorn, bara lite kvar nu. Sedan ska jag fortsätta med att tömma ut min garderob och packa ner klänningar som längtande kommer få vänta på mig här i Sverige.

//ViolaIngeborg

Saker att vara glad över:
1. jag gick på mitt första friskis och svettis pass för året! (för en flicka som hade "jag är förkyld lappar" med sig till hälften av alla idrottslektioner under skoltiden och tyckte att en 30 minuter promenad var en ansträngning så är att träna något att vara stolt över)
2. Jag klev av bussen en hållplats tidigare än vanligt och gick en ny väg och 2 kilometer längre, vilket var mysigt, men öde. Bra med upptäckarvilja.
3. Jag spelade min första omgång trivial pursuit och kom två med jämn marginal.
4. Jag kirrade ett akademibokhandeln presentkort på 250 kr för 150 spänn. Minsann.

Ja, jag säger då det minsannådå!

Så då har jag varit optimist innan jag går till sängs. Förhoppningsvis vaknar jag med ett leende på läpparna.

//ViolaIngeborg

8 dagar tills avfärd. Galet. Galet.

Min farmor firade sin 80 års dag igår. Jag kom att tänka på allt det hon minns, så mycket som har hänt i hennes liv. Alla dessa dagar, över 29 200 dagar. Alla leenden hon mött, varma dagar av skolsken och lek, men också allt det hemska; andra världskriget, att förlora närstående och att med åldern finna sig själv i en kropp som gör ont. Livet är ett mysterium som ska lösas. Peppar peppar ta i trä fyller jag 20 år i sommar och det är peppar peppar en lång väg kvar tills jag en gång fyller 80 år. Ska försöka fånga några tusen av alla dessa dagar i livet.



Jag försöker att inte blunda och lillasyster snyggar sig.



Snyggt med kristallkrona, det skulle man haft.



Söta farmor med en tjusiga tårtan!

//ViolaIngeborg

Vaknade och gick in på datorn för att se om det hänt någonting mer angående manifestationen. Såg att Hillevi, som skriver helt fantastiskt också kommenterat det som skrivits på PI. Känns faktiskt ganska skönt att snart resa iväg, ännu ett element som peppar inför Afrikaresan!

Känns lite underligt nu att gå in på mer lättsamma ämnen efter denna tid av stort engagemang och kampglöd. Men det måste också finnas utrymme för lättsamhet i livet, på väl valda stunder. Alltså kan jag med ett leende på läpparna deklarera att jag blivit med iPod. Det var en spännande aktion på tradera jag egentligen inte tänkt vinna, men så gjorde jag det och då kändes det helt rätt. Så snart kommer min tillvaro vara fylld av ännu en vän. En begagnad iPod med 30gb, så vi kommer ha mycket att lyssna på! Ännu ett steg närmare en behaglig tillvaro på de hysteriskt långa bussresorna och tågfärderna genom AFRIKA!



Min nya älskling! <3

//ViolaIngeborg

Medan jag och andra på skolan tagit det lilla lugna under dagen och återhämtat oss efter arbetet med manifestationen har tidningarna fortsatt skriva om det hela. Ystads Allehanda har skrivit om att kommunen ska fortsätta sitt arbete och att det hela gick lugnt till utan våld eller andra otrevligheter. Det har kommit klagomål från människor som tyckte att det var fel att Sverigedemokraten Birgitta Clarholm fick tala under manifestationen både på facebook och från den kända tidningen Expo. Jag svarade på facebook kommentaren att demokrati faktiskt innebär att alla ska få tala, att det snarare hade varit censur att inte låta henne tala. Dessutom hade vi sagt till alla talare att komma dit som privatpersoner och inte som en del av sitt parti, alltså var hon inte sverigedemokrat utan en kvinna bland andra under manifestationen. Dessutom sa Clarholm inget som kan associeras till SD, hon höll sig till temat och talade för gemenskap och tolerans.

Läste på Politiskt Inkorrekt de kommentarer som kommit på nyheten om vår manifestation. Samtidigt som jag skrattar åt allt det absurda som skrivs tex att vi är batikhäxor och fascister så tycker jag att det är skrämmande. Att dessa människor finner det så upprörande att vi vill ha ett medmänskligare samhälle. De avfärdar oss som vänster ungdomar som är främmande från verkligheten. De avfärdar också våra utbildningar och menar att de enda relevanta utbildningar för csn att finansiera är läkare och ingenjörer som kan bidraga till det svenska samhället. Som att musik, konst och internationella frågor skulle vara totalt irrelevanta.
Samtidigt som jag blir skrämd så visste vi hela tiden att denna grupp människor finns. Det var ju därför vi ville arrangera manifestationen. För att visa att fast dessa människor finns så är de inte en majoritet. Tvärtom finns det stora mängder människor som står för tolerans och gemenskap. Som har en helt annan bild av vad Sverige står för. Som tycker att det är fantastiskt att musik, kost och resor får vara del i vårt samhälle. Jag säger det än en gång; Det viktiga är att vi inte står tysta och ser på när mörka krafter tar över utan att vi säger ifrån, att vi ställer oss upp och säger att det är ett medmänskligt samhälle vi vill ha!

//violaIngeborg

Så då är det dagen efter och jag kan berätta att det blev en lugn kväll. Även om det var kallt om fötterna var de flesta varma om hjärtat.
Jag summerar gårdagen med att kolla in nyhetsrapporteringen från gårdagen, tex tv4 så har både de lokala och riksnyheterna klipp. Ystads Allehanda har skrivit om manifestationen såklart, likaså har sydsvenskan och DN. Syd Nytt hade två olika klipp, ett innan och ett efter manifestationen. Skånskan har också följt trenden och skrivit en artikel. Sveriges radio har också tagit upp vårt engagemang också i Ekot. Tomelilla kommun har också skrivit och lagt upp bilder. Även Kvällsposten skriver. Det går även rykten om att Metro och Nerikes Allehanda har tagit upp manifestationen. Även en höger extrem sida kommenterar manifestationen. Så det finns mycket att tillgodogöra sig. Jag kan lugnt sammanfatta att manifestationen var en succé. Nu hoppas jag att efterspelet lever upp till inledningen. Att politikerna verkligen tar tag i saken och rider på denna våg av medmänsklighet, gemenskap och tolerans. Ser till att det blir en diskussion. Vi får inte låta främlingsfientligheten och rädslan gro i stugorna.

Bilder jag tog på manifestationen:






Kan också meddela att debattinlägget jag skrev nu är den 10 mest lästa texten på Ystads Allehandas nätupplaga. Den har fått många kommentarer och jag har inte orkat läsa alla, men många av de jag sett har antytt en annan bild av Tomelilla än den jag vill framställa.

//ViolaIngeborg

Så smått så sprider sig nyheten om vår manifestation sig. Det senaste jag såg var att DN skrivit en liten artikel om manifestationen. Själv ringde jag till min farmor för en stund sedan för att berätta att hon kunde läsa ett debattinlägg skrivet av sitt barnbarn. Hon blev mycket glad när jag ringde och lovade att hon omedelbart skulle sätta sig med tidningen för att läsa. Tv4:s intervjuer verkade gå bra och vi får se om reportaget på de lokala nyheterna ikväll blir lyckat. Jag tog en bild från långt avstånd på tv4 bilen. Lite skämmigt sådär, men jag tycker ändå att det känns häftigt att vi är i medias blickfång. Igår stod Syd Nytts bil parkerad utanför skolan men då töntade jag mig inte med att ta foto. Men detta kan jag bjuda på.





Skolgården var tom på eftermiddagen, men förhoppningsvis kommer Tomelilla Torg vara det motsatta om sisådär 1 timme och 45 minuter!

//ViolaIngeborg

Jag pustar ut för en stund. Träningsvärken i musklerna under skuldrorna ömmar och de senaste dagarnas turbulens och resan som allt mer närmar sig har gjort ut sin rätt. Har nu ringt och börjat fixa min reseförsäkring vilket gör att jag kan bocka av ännu en sak från listan med grejer som måste bli gjorda innan 1 februari. Det som mest gör mig smått lyrisk just nu är att jag fått igång min dator. Jag upptäckte i min stora frustration över att det ska vara så svårt att köpa en ny att min rumskompis hade samma märke på sin dator som jag och eftersom hon för tillfället är ute på vift tog jag mig friheten att låna hennes laddare. Nu sitter jag här med min egen dator. Ja, egentligen är det skrämmande vilka band man kan få till föremål. Men sanningen är att jag under de senaste dagarna allt mer börjat sakna min dator. Kanske inte den som konkret föremål, utan snarare vad jag kan göra med den. Så nu sitter jag här med min egen dator dvs då kan jag bjuda på en bild.Hurra!



Varför inte en arkivbild från trelleborgs allehanda, som ett minne av gånger jag synts i tidningen på kanske inte fullt lika smickrande sett. Tex här i Piggsvinsteaterns uppsättning av 24 röda rosor så spelade jag ett ganska oattraktivt hembiträde.

Men mitt i-lands-problem med ny adapter är fortfarande inte löst. Min mamma tvingade mig ringa expert för att fråga vad det skulle kosta att köpa i butik och svaret blev 800 kr. Jag är inte så sugen och jag säger så. Hittade nu när jag sökte på adapters till min dator att HP datorer tydligen har väldigt dåliga laddare. Jag är besviken.

Men nu är det ingen tid att hänga läpp, nä det är dags att bli pepp
för ikväll blir det manifestation för tolerans och gemenskap i Tomelilla
Hoppas det är många som detta gilla!

//ViolaIngeborg

Jag fick äran att skriva ett debattinlägg om vår manifestation som publicerades i Ystads Allehanda idag. Det var roligt att få skriva något som kom med i tidningen och som skulle representera skolan. Det var så fint idag på morgonen när många kom fram och sa att de tyckte att det var en riktigt bra text. Det kändes fint att kunna bidra och förhoppningsvis få fler att komma. Jag är så stolt över alla på skolan som jobbat för att manifestationen ikväll ska bli verklighet. Allt från vår elevrådsordförande som har ringt 1000 samtal och fått upp medias ögon för vad vi gör, till de tappra som dragit på vantarna och begett sig ut över hela Tomelilla för att sätta upp affischer. Ikväll är alltså den stora kvällen. Den sista stora media grejen vi ska avklara är tv4 som väntas anlända om en halvtimme för att göra ett inslag. Imorse sändes i syd nytt ett kortare inslag och ikväll kommer ett längre reportage kl.19.15. Dessutom fick jag medverka på lokalradion Radio Active och uttala mig om vårt tilltag. Det var spännande att en få höra sin egen röst i radion. Jag trodde jag pratade bredare skånska, men de flesta intygade att det var skånskt nog.

Jag har gott mod att allt kommer att fixa sig och att det blir en fantastisk kväll i toleransen och gemenskapens tecken!

//ViolaIngeborg

Det händer saker på Österlens Folkhögskola. Idag var Syd Nytt här och spelade in till ett inslag de ska sända imorgon om trakasserierna i Tomelilla. Vår utomordentliga ordförande Jeanette blev mer ingående intervjuade men vi var en liten grupp som blev filmade medan vi satt och diskuterade manifestationen så imorgon bitti klockan 07.15 tror jag minsann att syd nytt sänder inslaget.

Imorgon är alltså den stora dagen då planerna blir till verklighet. Jag fick äran att skriva ett debattinlägg till Ystads Allehanda som kommer publiceras imorgon. Det kändes riktigt bra att få göra något så handfast som att skriva en text som förhoppningsvis inspirerar fler till att komma på manifestationen. All cred till alla som hjälpt till, känns som att detta projektet fört oss elever närmare varandra. Mer gemenskap helt enkelt.

Så om ni har vägarna förbi Tomelilla imorgon klockan 18, kom och delta i vår manifestation för tolerans och gemenskap i Tomelilla!

//ViolaIngeborg

Kände mig väldans kreativ då jag skapat massor av nya kategorier. Tänker att jag kanske ska bli lite mer kreativ med denna bloggen. Skriva lite mer funderingar, kanske dikter (eller är det fjortis? hm), mer KLÄNNINGAR, med tankar om miljö och mer om den stundande Afrikaresan. HERREGUD det är 13 dagar tills vi reser. Det är helt enkelt galet.


Drömde att jag blev mördad inatt. I drömmen var det sommar och jag satt i solen på gårdsplanen i Önnarp på utemödlemanget, det vita som Paulina målade om häromåret. Plötsligt märkte jag att det var någon inne i det nedfallna växthuset och personen sprang ut hotfullt och ropade något rasistiskt innan han sköt mig. I drömmen hann jag tänka innan kulan mötte mitt huvud att det var typiskt att jag blev mördad innan jag hann resa till Afrika. I drömmen dog jag och allt var svart men jag hörde min egen röst i huvudet. Sen vaknade jag, insåg att det var en dröm och att jag lever. Klockan var 04.23. Sen somnade jag om. En ganska obehaglig dröm, men skönt att vara vid liv och påväg mot kontinenten i söder.

Nu stängs biblioteket om en kvart, kanske dags att dra sig tillbaka.

//ViolaIngeborg

Är glad. Idag träffade jag en trevlig dam som berättade att hennes bild av Harare är att det är en relativt lugn och trevlig stad. Detta var väldigt fint att höra då de flesta jag pratat med målat upp det hela som att jag knappt skulle kunna lämna hostlet utan att bli rånad eller nedslagen. Då är det fint att få höra något optimistiskt. Så nu tänker jag inte vara rädd, utan istället tänka Hello Harare!. Jag har länge varit ganska så nervös inför den stundande resan. Men nu börjar det kännas bättre. Det känns mer som ett äventyr än som att jag tagit mig vatten över huvud. Vem vet, kanske blir jag helt betagen av Afrika och vägrar återvända till kalla Sverige.

//ViolaIngeborg

Min elsladd till datorn har slutat fungera, detta upptäckte jag minuterna innan batteriet tog slut. Nu sitter jag vid en dator i skolbiblioteket och inser hur van jag är vid att ha min dator, även om jag inte använder den dagligen så har jag i alla fall valmöjligheten att göra det. Men inte nu. Därför misstänker jag att det blir aningen tråkigare blogginlägg den kommande tiden. Innan jag kirrar en ny sladd. Jag trodde det skulle kosta kanske 200 kr, men när jag letat efter det är det snarare 500 kr. Samma dag som detta hände la även min mobilladdare av, vilket innebär att jag nu förlorat hälften av mina kontakter på telefonen. Detta eftersom jag i dagarna bytte mobilabonnemang och telefonen i fråga är låst till mitt förra. DAMN! Men förhoppningsvis löser sig det hela, det blir bara till att fråga folk jag gillar om deras nummer helt enkelt.

(en annan intressant information är att jag till slut installerade ett virusprogram på min dator. Jag hade över 50 virus på min dator. Det var helt enkelt ingen toppen dag.)

//ViolaIngeborg

Ja, det är så att vi på skolan ska arrangera en manifestation på torsdag. För tolerans och gemenskap i Tomelilla. Detta efter att Sydsvenskan avslöjat att skolbarn trakasserat en invandrarkvinna under en längre tid. På skolan ska det enligt samma artikel tidigare funnits två gäng som bråkat. Det ena kallade sig blattarna det andra bönderna. Som namnen antyder hade den första gruppen annat ursprung, medan bönderna var så kallat svenska. Bönderna hade rasistiska och nazistiska tendenser. Jag tycker att det är fruktansvärt att rasismen är så närvarande på landsbygdsskolorna, jag vet inte hur det är i städerna. Kanske är det likadant. Min grundskola på den skånska landsbygden hade nästan inga elever med utländskt ursprung, det fanns bara ett fåtal. Men nazist-tendenserna var påtagliga. När en kompis till mig sydde på en anti-nazi symbol på sin jackärm började en grupp killar på skolan trakassera henne genom att ropa heil hitler och slå ut med armen när hon passerade dem i korridoren. Detta pågick under en längre tid och rektorns enda svar var att killarna inte förstod innebörden av det de gjorde. På något sätt verkade det som att deras okunskap rättfärdigade deras beteende. Det slutade med att min kompis fick ta bort märket eftersom hennes föräldrar inte ville att hon skulle provocera killarna. Jag vill minnas att de så småningom tröttnade på att ropa. En annan händelse som visade samma bild var när någon klottrade på skolan en natt, morgonen därpå när jag kom från skolbussen såg jag ett stort hakkors på skolans gula vägg. Eftersom jag var elevrådsordförande fick jag vara med i tidningen och uttala mig om det hela.


Det talades då på skolan om att vi skulle göra motaktioner och starta en vita rosen grupp som skulle jobba mot rasismen. Det hela rann ut i sanden det blev lugnare på skolan och vissa blev rädda att anti-rasist-aktioner skulle väcka till liv rasisterna på nytt.
När jag gick på denna skolan tänkte jag aldrig på den fördom som jag nu upptäckt finns. Att bönder, då speciellt de skånska är rasister. Jag kan tänka mig att rasistkillarna på min högstadieskola likt gänget i Tomelilla kallade sig själva för bönderna. Betydelsen blir på något sätt en ignorant person från landsbygden. Jag är också från landsbygden och ett lantbruk. Min pappa är bonde och det har funnits bönder i min släkt tillbaka i flera generationer. Detta gör att jag blir upprörd när de rasistiska ungdomarna kallar sig för bönderna. De är sådana som de som lägger in andra betydelser i ordet bonde än bara en yrkesgrupp. Gör att det associeras till rasism och ignorans. Det finns säkerligen bönder som är rasister, men långt från alla är det. På samma sätt är inte alla i Tomelilla rasister. Inte alla i Skåne är rasister.  Därför är det extra viktig enligt mig med manifestationer som den vi ska ha i Tomelilla den 20 januari klockan 18.00 på torget, för då får människorna som bor här på landsbygden visa att de inte är rasister. Ställa sig upp och säga ifrån att det finns massor av människor på landsbygden som står för tolerans och gemenskap!

//ViolaIngeborg

Det är inte många dagar kvar nu innan jag sätter mig på ett flygplan för tredje gången. Jag har insett att jag kanske tog med mig något för många klänningar till Tomelilla. Ja, min garderob är proppfull och det finns några jag bara använt ett fåtal eller en gång. Jag har lärt mig en läxa. Ett liknande problem är alla mina te sorter.



Från vänster till höger ser vi: 1. grönt citron te, 2. svart egyptiskt te, 3. grönt te med smak av äpple, 4, vitt te med smak av hallon, 5. svart te med smak av passionsfrukt, 6. Nässelte för kvällsbruk, 7. Chaite med vaniljsmak, 8. Grönt te med smak av lime, 9. Vitt te med en ganska anonym smak. Ja, det var det hela . 9 sorter. Jag har gott hopp om att teet kommer att överleva de 3 månader jag är borta, men likafullt inser jag att det är för mycket med alla dessa sorter, jag tror att det för min del är idealt att ha si sådär 4 sorter. För med alla dessa blir det så lätt beslutsångest. Alla dessa i-landsproblem.

För att inleda min nostalgifyllda tillbakablick över mina kläder från högstadiet inleds med en klänning jag köpte inför en kompis 14 års fest. Den kostade 500 kr vilket var dyrt, men jag letade jättelänge i Malmö med mina kompisar innan jag till slut hittade denna i en butik jag inte minns kanske var det esprit... Väskan köpte jag på Indiska 2004 och den var typ det finaste jag visste och därför använde jag den sällan eftersom jag var skräckslagen inför att någon av pärlorna skulle lossna och falla av. Mina converse köpte jag som 13-åring, jag ville ha mönstade men de var slutsålda, så jag köpte vita och textilpennor som jag gick loss med. Finast var att jag skrev VIO-LA längst fram på skon. Jag använde dem tills de föll sönder dvs 4 år.



Detta linnet köpte jag på HM 04. men tyckte sen att det var lite för gulligt. Mitt paljettbälte tyckte jag också var dte finaste någonsin. Använde det dock ett fåtal gånger eftersom jag inte gillade att ha byxor och för att det var aningen obekvämt. Men rosa och glittrigt!






Det schackrutiga linnet hade jag ofta i 8:an. Jag hittade det hos min mormor, hon hade använt det på en begravning. Jag tyckte det var sjukt snyggt. Manchesterkjolen i rosa köpte jag på Vero Moda och fick ta det svåra beslutet om jag skulle köpa rosa eller turkos. De långrandiga byxorna brukade jag matcha till det rutiga. Mucho linda!



Blusen på bilden hade jag inte på högstadiet, men  jag önskar att jag hade. Sanningen är att jag hittade den på Humana för 10 kr förra året. Kjolen är en klänning från HM.





Den turkosa tröjan med den stora kragen var också typ det snyggaste. Från HM och hade den ofta hela vägen upp i gymnasiet tom. Kjolen är dock ett fynd från ett swap til you drop tillställning för 3 år sedan.



Snyggaste klänningen ever hittade jag på HM rea och jag var otroligt nöjd. Den är dock lite för kort och orsakade mer än en gång att jag blottade trosorna. Men snygg var den ju!



Min andra schacktröja kommer från 80-talet och tillhörde då min moster. Men 2005 kände jag mig alternativ i den. Jeansen är något av en stolthet, köptes 2004 och går återigen på. Alltså jag kan ha samma byxor som för snart 7 är sedan. Crazy, crazy. Dock var jag en storvuxen 13 åring.



Min blommiga sommarklänning fick jag av min farmors syster, egentligen var den till för att ha på stranden för att byta om under, men jag tyckte att den var mycket fin. Jag brukade matcha med ett vita spetsstrumpbyxor och ett par gamla gula näverstövlar eller som ni ser på bilden med det snyggaste någonsin gröna plastarmband och halsband!



Denna klänningen köpte jag på HM när jag skulle sluta 6:an. Jag hade en rosa tygblomma i håret och rosa sandaler och kände mig superfin. Plastsmycken och då platsarmband var något jag missbrukade i klädväg under högstadiet. Helst skulle jag ha 7 armband samtidigt i alla regnbågens färger.


Sista dressen är en av de första klänningar jag köpte på Myrorna i Malmö. Jag tyckte det var snyggt med det glansiga tyget. Väskan sydde jag själv i 7:an i lappteknik, dock blev den inte så lyckad.


Kändes konstigt att ta på sig kläder jag inte haft på flera år. Jag tror faktiskt att jag klär mig en aning snyggare nu. Men vem vet kanske tar jag på mig de rosa plastörhängena (köpta på skurupsmarknad 2003) i sommar. Vi får se, när jag fyller 20 år får jag kanske åldersnoja och vill vara alternativ 14 åring igen.

//ViolaIngeborg

Ja, jag var ju visst i Arkelstorp häromdagen. Det var fint. Pulkaåkande, filmtittande, budget filande och samtal långt in på natten. Det nästan mest spännande var att få se min vän Maria arbeta. Hennes föräldrar var inte hemma och därför fick hon ta djuren. Dvs ge mat till katterna, hundarna, hönsen, kaninen, fåren och korna. Dessutom fick hon mocka åt korna. Jag stod först i ett hörn och var rädd att en ko helt oprovocerat skulle sparka bakut och därmed slå ihjäl mig. Men efter sisådär en kvart vågade jag röra mig något friare i stallet. Marias kinder var röda av den fysiska ansträngningen, hon såg ung och levande ut. Jag var djupt imponerad av att hennes arbete, det såg så enkelt ut. Det är ju långt från alla som har arbetat i en stall och stått intill sju enorma djur. Korna var på nära håll mycket större än jag kunnat föreställa mig. Senare under vistelsen gjorde Maria upp eld i en öppen spis. Återigen var jag imponerad. Maria är min handy woman!











//ViolaIngeborg

Min fantastiska byxdress köpte jag på Humana i våras. Men jag har tvingats komma till insikt med att jag inte kan ha den. Damn. Jag har lite för lång torso, lite för breda axlar och lite för stora bröst. Den är lite för liten helt enkelt. Så nu ska jag se om jag kan finna ett fint hem till min röda byxdress. Nu har jag i alla fall några fina bilder för att minnas den fina tid vi haft tillsammans.
Mina vita klackskor köpte jag till studenten, jag förstår inte riktigt hur jag klarade av att stylta runt i dem hela dagen bland regnpölarna, regnfloderna snarare. Kanske var det det mousserade vinet som hjälpte mig få bra balans och mindre smärtkänningar.

//ViolaIngeborg

Årets första blandband är skapat. Jag har tom skrivit en dikt om det, vilket var en stor sak, jag har inte skrivit dikter på flera år. Jag har låtlistan på min spotify, under kassettens namn dvs I know we said 'no gifts this year'- but you know how much I <3 you and making mix tapes- so here you go. Ja, jag satsar på att vara little miss creative 2011, eller varför inte big miss creative. Jag är inte Violetta, jag är Violona eller varför inte Violecha. Imorgon drar jag till en annan landsbygd, den i norra Skåne. Arkelstorp is the place to be!

//ViolaIngeborg

Hörde jag tant? Jovisst. Jag protesterar inte.// ViolaIngeborg

Hittade en dammig kassettbandspelare i källaren. När jag torkade av den blev trasan brun. Den saknade batteri och elsladden var också borta. Men jag mindes den. Hur den var en aktiv del i det gamla hus, det jag flyttade från 96. Funderar på att kirra batterier och ta med den till nästa festival. Om jag skulle antropomorfisera skulle jag säga att spelaren är mycket nöjd efter att ha blivit skinande ren och längtar till sommaren.

//ViolaIngeborg