violaingeborg

gott nytt år. det är konstigt hur fort tiden går, slås jag av varje nyårs afton. jag har tagit på den lila samhetsklänningen och jag är redo för att möta ett ojämt årtal (inbillar mig att jag gillar de jämna bättre...)

En glad flicka i sin första julklapp, ett par hemstickade vantar. Ja, ni ser rätt. De är olika. Vi gillar olika.



Samma pynt varje år, en kyrka med speldosa som klingar fram stilla natt, runt omkring den tomtar och där brevid julkrubban med hela jesusfamiljen. Traditionerna sägs vara värdefulla. Det är mysigt att få träffas och då krävs det kanske en högtid för att alla ska få möjlighet, som statlig satt tid att umgås, men samtidigt tycker jag att det blir aningen hysteriskt. Alla dessa rätter på julbordet och för att inte talar om chokladaskar. Om det fortsätter så här kommer jag kunna rulla tillbaka till skolan. Fint tyckte jag dock det vara att ge bort alla mina egengjorda klappar. Såsom stickade tröjor till systrar och ljuslyktor till mormor och farmor. Det är något speciellt med att få ge!

(Inser att mitt bloggande går sådär, tex nu kommer mitt julinlägg sisådär 5 dagar i efterhand. Kanske dock ett sundhetstecken.)

//ViolaIngeborg

I klädkammaren i mitt barndomshem hänger hälften av mina klänningar, jag medger att en del är h&m reafynd och inte alla läckra vintage drömmar. Men när jag häromdagen stack in mitt huvud i garderoben fann jag min 8:e klass kappa. Köpt på H&M 2005 eller 2004, ja, det kanske inte är så viktigt. Men jag var aldrig riktigt säker på om den var snygg på mig eller inte. Ingen perfekt passform och det var nog därför den hamnade på hyllan. Men en nostalgisk nyck fick mig att ta på den och bege mig ut i kylan. Hittade en kaninskinns muff hos mormor, hon haft som liten. Läskigt med päls, tycker inte att det känns okej att döda kaniner för att få en muff, men den var fin att använda på bild, även om jag inte har den i verkliga livet. Det var en mjuk kanin.

Det är en underlig känsla att hitta avlagda kläder, minnen man kan ta på. En kappa som täckt över den osäkra fjortonåringens axlar.

//ViolaIngeborg

Övernattningar kan krönas med en ordentligt fin frukost, så blir jag glad. Detta gäller även när man sover över hos fina vänner på korridorsrum. Drömmer om fuldans och vaknar och möter lyxfrukost, det är likt dans på rosor. Låt mig presentera; rött te med smak av knäck, dumstrat bröd med hommus, tartexpastej, extravagant lingonsylt och ost. Ja, det var riktigt gott!


//ViolaIngeborg

Ska strax bege mig till Lund. Jag ska se Lunds Studentteaters höstproduktion: "I skuggan av honom" ett teaterkollage med tre pjäser. En barndomsvän är med och spelar. Måste dock bekänna att jag blivit aningen bekväm. Saknar att bo i en stad, även fast jag bara gjort det nio månader av mitt liv. Om jag jämför min nuvarande bosättning med den jag är mest van vid är det en lyx att det finns en buss 10 minuters promenad bort. Jag borde inte tycka att det är jobbigt att det tar en timme in till Lund och att det inte går någon buss tillbaka efter pjäsens slut och därför måste tigga övernattning hos kompis och får stiga upp klockan fem imorgon för att hinna till frukosten. Det där med att sova över är mest trevligt, men likafullt är det ett handikapp att bo på landsbygden.

Byggde pepparkakshus i måndags, bilder på huset kommer inte upp förrän imorgon eftersom jag vill att det ska vara någon av en överraskning på skolans tävling. Byggandet avslutades med folköl, det är ett lidande att vara kreativ.

Jag glädjer mig åt att jag köpt nytt te, frågan är ju snarast om jag hinner dricka upp det innan jag reser iväg.



Blev precis jätteglad! Fick mail från min kontakt i Zimbabwe, en kvinna som jobbar inom African Book Development Organization. Hon skrev att organisationen gärna ville att jag skulle komma och göra ett arbete om dem! Jag är så glad. Känns uberskönt att ha kommit lite längre fram i min planering. JA!

Ska byta om och fixa lite kvällsmat innan jag drar mig ner till bussen.
//ViolaIngeborg

Ystads lasarett återsåg jag efter sex år. Senast jag var där var det farfar som låg för döden. Denna gången var det inte alls så allvarligt, men likafullt tycker jag att sjukhus är lite obehagliga. Att besöka en närstående där är som en påminnelse om livets bräcklighet. Peppar peppar ta i trä - jag hoppas att det dröjer innan jag besöker återse Ystad Lasarett. Något spännande är dock att jag är född på Ystad BB, så det var denna plats som blev den första jag mötte utanför min mammas innandöme.
Även om det går åt massor av energi måste jag säga att det är väldans vackert med all julbelysning i städerna. Ett hopp om att vi kommer klara oss igenom den mörka delen av året.


Några på korridoren bestämde sig för att ge sig ut på utflykt på lördagen och jag hängde på. Det visade sig att vi skulle till ett café utanför Glemmingebro och jag blev alldeles till mig och utropade "där har jag homies". Även om jag inte hann besöka lanthandeln och bli nostalgisk så fick jag tillfälle att snabbt gå in om kyrkogården. Den var dränkt av snö och is.



Caféet Olof Victors var mycket mysigt. Jag tycker att det är något speciellt med att vara på café, en stämning som inte riktigt går att beskriva. Speciellt cafébesök som får lov att vara i en halv evighet och där samtalet går i en oförklarliga associationsled.



//ViolaIngeborg

Idag fick jag julklappar av Västra Hamnen (vem är då västra hamnen? detta kan för en utomstående framstå ganska udda och ja, det är lite internhumor. Låt mig förklara: jag fick ett vykort för några månader sedan från en anonym brevskrivare som gick under namnet Västra Hamnen, det tog mig flera veckor att lista ut vem det var även fast jag redan från första början hade mina misstankar, men jag har fortsatt att spela med i min okunskap om vem västra hamnen egentligen är. Under den senaste veckan har jag fått en dikt och idag dessa fina julklappar). Allt var så fint och inslaget i tidningspapper - just my like! Just nu har jag den fina pinen på mig och funderar på att ta ett tuggummi efter lunchen och varför inte sätta enhörningsplåstret på hakan!




Jag fortsätter att använda långärmade klänningar. Idag en ganska anonym svart som jag hittat hos min mormor, den är från 60-talet och jag känner mig väldans proper i den. Min frisyr har jag redan hunnit få komplimanger för, den kallas göra ingenting frisyren dvs inte borsta, inte fläta, inte lägga till rätta - utan bara somna med blött hår och låta det blir som det blir. Andra skulle kanske kalla det morgonfrisyr eller rufs, men jag gillar't.


Idag har jag lyssnat på föreläsning om mänskliga rättigheter och ICC. Intressant. Världen är fruktansvärd, men det är tur att vi inte ger upp om den. Jag försöker i alla fall hålla hoppet vid liv.

I eftermiddag ska jag till Ystad och hälsa på mamma som ligger på lasarettet, känns läskigt att se mamma i en sjukhussäng, men jag vet att hon snart ska åka hem så det är ju inget farligt egentligen . ska köpa en chokladask och vara en snäll dotter. Stickade klart vantar till henne igår, men glömde bort att hon var på sjukhuset och skickade dem med brev istället. Damn, men då får hon ju något fint på posten också.

//ViolaIngeborg

Nu är jag inflyttad och boende i rum 21.
Dock slog det mig att det kanske är lite intimt att visa upp bilder från mitt sovrum, men jag tänker bara Välkommen in i mitt sovrum...

//ViolaIngeborg

eftersom jag läst litteraturvetenskap så kan man anat att jag gillar att läsa, annars skulle jag inte utsatt mig för streckläsning av Therese Raquin eller Brott och Straff. Det är en helt annan sak att anta att jag läser snabbt. Det gör jag inte. Jag läser ungefär lika snabbt som om jag skulle läst högt. Kanske är det ett tecken på att jag har lägre iq eller bara att jag är långsam. Jag vill dock tänka att det innebär att jag lär mig mer och slipper läsa texter flera gånger för att minnas, men ibland önskar jag att jag hade racerläsfart. Speciellt när jag 50 sidor kvar i Dinner with Mugabe (Heidi Holland) och jag egentligen skulle varit färdig med den i måndags enligt min egen disposition. Men damn, nu ska jag ge mig av till biblioteket (min sänglampa har lagt av) och lägga vad som kan bli timmar på att ta mig igenom de engelska orden.

//ViolaIngeborg

P.s Jag gillar Säkert! Vill se henne innan hon lägger av och hoppas det finns någon mer som är på.

Jag återvände hem i helgen för att vila och fly tomelillatristessen. Jag gjorde rätt. Jag mötte en dusch av ljuv nostalgi så fort jag steg in i lillasysters rum. Dockorna var framdukade. Jag slogs av att jag ville dokumentera dessa min barndoms skatter. Detta bjuder jag in er att dela och jag hoppas att ni kan förstå min fascination.



Synen jag mötte, som en bild från nittiotalets bekymmerslösa söndagar.



Sminkstationen jag fick julen 1997. En barbie måste göra sig vacker!



Det första barbierelaterade jag fick var 1995, en klädkombination av olle och kortkort jeanskjol. Men detta mottags med en klump i halsen - för vad ska en fyraåring göra med barbiekläder och igen docka?



Konflikten löstes på min femårsdag 1996 då jag fick två barbiedockor av min moster. Den vackra Emma i rosa klänning och med fantastiskt långt blont hår. Dock hade min storasyster klippt sin barbie och det ville jag också, men det fick jag inte för mamma, vilket gjorde det ännu roligare, så en dag tog jag saxen och friserade och det blev så fult att jag grät. Med åren kom jag över detta då jag kom på att Emma kunde vara en lesbisk barbie, så jag friserade henne ytterligare och så fick hon limma på alla de långhåriga. För visst är det så att alla lesbiska tjejer har kort hår? Dessutom har Emma en biten hand och ett avdraget huvud, jag medger att det var jag som bet men det var lillasyster Ullis som i tvåårsåldern gick in i en barbarisk period av avrättning av barbiedockor.



Min enda killbarbie Eric var  och är typ den snyggaste killen jag vet. Även om han med åren utvecklat en flint så är han fortfarande otroligt fit och alltid lika charmerande.




Min sjöjungfrubarbie fick inget namn eftersom hon var död, dvs hon blev avrättad av lillasyster och kunde inte lagas eftersom huvudhålet var för smalt. Hon var en julklapp 1997. Hon hade otroligt långt blont hår som mamma klippte av för att jag skulle kunna hantera dockan, som om hela jag skulle trasslas in i det.



Maria fick jag 1999 i julklapp av min faster och jag döpte henne efter min storasyster. Hon var den vackraste barbien någonsin och stod för det trygga, snälla och vann direkt Erics kärlek med vänlighet och spansk passion. Med åren, då nya barbiedockor vann Erics hjärta kom Maria att spela rollen som hans syster, utan att klaga för hon var en snäll flicka.



Jag vann biobiljetter till Ringaren i Notre Dame 1996 och som födelsedagspresent 1997 fick jag av mamma Esmeralda. Dock blev jag lite besviken eftersom hon hade så stora fötter och inte kunde ta på sig vackra barbieskor. Med såna fötter kunde hon inte vinna Eric utan fick sålla sig till skaran av hans systrar.



Exotiska Annelie döptes efter en nästkusin jag tyckte var snäll då jag på åtta årsdagen mottog den. Jag tyckte att hon var fin, men såg för ung ut för att vara Erics tjej, istället blev hon hans lillasyster även hon spansk, men kanske mer kaxig och sprallig än storasystern.



Denna barbie som jag ville ha eftersom en kompis till mig hade en likadan fick jag böna och be efter i affären. Hon hade den speciella finessen att hon med ett litet stöd kunde gå själv. Efter att ha sett Pretty Women slogs jag dock av att hennes klänning var lite prostitutionschic. Hon fick inget namn eftersom hon likt sjöjungfrun inte gick att laga. Men från 1999 tror jag att hon är.



Victoria fick jag också 1999, det var ett år av många nya dockor. Jag tyckte hon var den vackraste någonsin och gång på gång lekte jag hur hon och Eric gifte sig och levde lyckligt familjeliv. Dock blev även hon så småningom utkonkurrerad och fick istället spela rollen av Erics svärmor. Victoria var aningen elak, men väldigt rolig i sina kommentarer och alltid ett moraliskt föredöme när det kom till kritan.



Tråkiga bo ohlsson dockor jag fick i julklapp 1999, mamman gick snabbt sönder och blev utmobbad eftersom hon inte var en riktig barbie utan en billig kopia. Dottern blev så småningom adopterad och fick otaliga gånger spela Vistoria och Erics dotter.


Ponnybarbien fick heta Annie, jag tyckte att hennes rörighet var spexig men hon kunde aldrig konkurrera ut Eric helt utan fick istället bara dela några dejter med honom innan hon kom ut ur garderoben och blev tillsammans med den tidigare så ensamma Emma. Lesbian barbie nummer 2.



Steffanie fick jag 2000 min sista barbiedocka. Hon var på resa i leksaksbutiken i Skurup och mamma var snäll och dockan var kirrad. Eftersom hon var den sista som tog plats i familjen och har därför blivit den som in i det längsta fått hänga med Eric. Victoria fick spela hennes mamma. Jag tyckte hon var mycket stylisch i sina turkosa byxkor med matchande hatt och toppen var fantastisk. De andra dockorna kunde slänga sig i väggen.





Så vad lär jag mig av denna tillbakablick av barbielekandet. Jo, att Eric var en riktig player som gjorde alla barbiekvinnorna och kom undan med det. Dessutom vara alla barbiekvinnorna väldigt smala och vackra. Samtidigt som jag kan förstå all kritik mot barbie blir jag ändå så nostalgisk, att få leka vuxenliv var något av det bästa jag visste. Även om jag spelade upp de könsroller jag upplevde runt omkring mig och det hela var väldigt stereotypt förstod jag det inte då. Det var ett sätt att hantera tankar om familj, sexualitet, vänskap och kärlek.

Jag lekte med barbie tills jag inte kunde längre, efter 15 var det inte roligt. Det var som att charmen försvann eller så var det barndomens tålamod, att kunna sitta i timmar och leva sig in i fantasin.

Lite läskigt var hur bra jag mindes exakt vilka kläder dockorna haft på sig då jag fick dem, vad jag kallat dem och hur deras personligheter varit. Som att de var gamla vänner som jag återsåg efter ett långt uppehåll, men med känslan som att ingen tid alls passerat!

Det var pinsamt att leka med dockor för det gjorde bara töntarna, det var töntigt att leka efter 6 års ålder tyckte de coola tjejerna i min klass. Men jag skäms inte, jag medger att jag var en del av nittiotalets barbiekult!

//ViolaIngeborg

Jag slog upp ett jack på hakan.
Det gjorde ont och blodade ner mig.
Jag grät och var chockad och kände mig ganska liten där jag låg på korridorgolvet.
Som tur är finns det fina människor i min korridor som hjälpte mig, häll min hand, torkade bort blodet, virade in mig i filt och tejpade ihop mig. TACK till alla mina hjältar.
Ett dramatiskt slut på fredagskvällen må jag säga.
Nu två dagar senare känns min käke nästan som normal igen, jag har inte längre ont i huvudet och såret är gömt under tejp och plåster.
Min fader har förutspått att det ska tio dagar för det att läka, så om 7 dagar ser jag fram mot att se om jag får ett karaktäriserande ärr på hakan. Spännande minsann.



I jul önskar jag mig en läkt haka!


//ViolaIngeborg

Denna veckan blev det inte mycket träning, men istället många långa vinterpromenader. Både i solnedgång, snöstorm och vackert väder. Jag har pulsat fram och byltat på mig kläder. Återvänt in på korridoren med rosor på kinderna och förfrusna lår, ja, jag kan meddela att snöpromenad i nylonstrumper kan bli en kylig historia. Men då är det bara att värma benen med en kopp te, två flugor i en smäll då teet blir lagom varmt snabbare! jag rekommenderar vinterpromenader!

//ViolaIngeborg

Gjorde en utflykt till Lund för att leka lite med Pella. Hon fick sina vantar, som jag glömde fotografera, men jag var nöjd för jag hade rimmat och allt och hon gillade dem trots mina omdiskuterbara färdigheter i vantstickning. Dessutom blev lyckan desto större när jag fick en second hand tyllkjolklänning i julklapp tillbaka! Den kändes som ett bra komplement till min favoritklänning dvs den ljusrosa tyllkjolsklänningen. Vi bakade pepparkakskarusell, men blev inte riktigt färdiga trots att fem timmars slit lades ner på mödan och jag hann bränna Pella mer än en gång med sockret. Jag sov över och steg upp 5.15 för att ta 06.10 bussen från centralen till Tomelilla. Klockan skulle precis slå 6 när bilden ovan togs, en ung morgon helt enkelt och bussen var bara 10 minuter försenad så det gick inte så stor nöd på mig. Måste berätta att busschauffören på stadsbussen i lund var någon av de trevligaste busschaufförer jag träffat. Jag var imponerad då jag tänkte att morgonvresighet var ett utbrett fenomen. men hör och häpna det finns de som har potential för att stiga upp i ottan.

//ViolaIngeborg

Det finns något uppfriskande med att flytta, men också något sorgligt. Som hur tom bokhyllan blir och hur ensam anslagstavlan verkar.

Ännu är inte flytten färdig, men imorgon tror jag att om inte snön lägger hinder i vägen så kommer jag bli en flicka boende till vänster om köket istället för höger.

//ViolaIngeborg

Ska flytta från rum 28 till 21. Hela vägen ner till rummet närmast matsalen. Egentligen kanske det hade varit smartare att övertala Linnea i 21:an att flytta ner till mig, men samtidigt tycker jag att det känns uppfriskande att få uppleva en ny del av korridoren. Så alla mina böcker är nerpackade, mina lådor tömda, kollaget nerplockat, klänningarna flyttade, men fortfarande har jag en del kvar att genomföra. Som att torka av spegeln på toaletten och kanske ta en snabb dammsugning eller borde den i tisdags räcka? Förövrigt har nedräkningen så smått börjat inför nästa flytt, den 1 februari eller 31 januari beger jag mig mot Nairobi, Kenya och då blir Östafrika mitt hem för en tid.

Gjorde snöängel efter en promenad. Kändes fint, lite nostalgi sådär.
Mina 20 kronors kängor från esplanadens loppis börjar dock bli en aning kalla. Det är vackert med det vita landskapet, men jag saknar värmen som var här bara några månader sedan.

Snart är det jul, jag har börjat titta på julkalendern.

//ViolaIngeborg