violaingeborg

Vandring i den skånska skogen. Det var blött och kallt. Men ganska mysigt också. Men jag gillar skogen, men dock lite mer när det är vackert väder. Det var inte kallt att sova i vindskydd, det var varmt. Trångt och varmt. Efter två dagar i skogen var jag jättetrött, hade fått en bula i huvudet och luktade rök och svett. Men visst ser jag fram mot att campa i Egyptens öken i en vecka, det lär bli oslagbart.

//ViolaIngeborg

Dagen jag insåg det faktum att det finns töntighet var när jag började förskolan. Jag var sex år och hade aldrig gått på dagis. Det närmsta jag kommit jämngamla barn var kyrkansbarntimmar, mina systrar och kusiner. Annars hade jag vant mig vid att prata med mig själv och att njuta av att sitta i en traktor i timmar och bara se på hur marken förvandlades till fåror under plogen. Men jag började förskolan som alla andra barn. Om jag ska vara ärlig associerar jag detta med när min barndom slutade vara lycklig. Det var då jag blev medveten om de sociala spelet, man fick inte lov att titta på bolibompa eller leka med barbiedockor- då var man barnslig och töntig. Det tog mig över tio år från att förskolan började att inse att det är okej att jag är en tönt och slutade kämpa emot. En fin tönt, som en kompis uttryckte det häromdagen. Jag är inte en av de barnen som var coola i grundskolan, men nu är jag mer än okej, jag är en fin tönt som tittade på bolibompa och lekte med barbie så länge jag kunde och kände mig lite deppig när jag insåg att jag inte längre tyckte att det var roligt. Men när jag ser bilden av mitt ansikte för 13 år sedan och ser in i det då ännu blåare ögonen slås jag av hur lurad jag blev av alla idioter, jag önskar att jag kunde krama om barnet och säga att det är okej, att jag är fantastisk, att jag inte behöver skämmas. All denna en skam en sexåring kan känna. Men här sitter jag och det är samma människa, det är samma ögon, samma läppar och det samma hjärta. Hon finns här, det lilla barnet, hon är jag. Jag försöker övertyga mig själv idag att jag är fin och fantastisk och allt det där jag ser med lite distans till mig själv idag. Lilla Viola, Stora Viola; Jag är fin även om jag var världens största tönt genom hela grundskolan och jag är fin även om jag fortfarande är världens största tönt.

Pepptalk till mig själv en onsdagskväll då jag har lite lätt huvudvärk och borde gått och lagt mig för länge sedan. Sentimental. Sentimental. Sa någon sentimental?

//ViolaIngeborg

Jag satt uppe tills svt slutade rapportera, klockan hann bli närmare två innan jag kröp ner i sängen. Det var som att chocken inte kunde lägga sig, en känsla som gjorde mig stum. En rädsla, ett ofrånkomligt faktum jag på många sätt förutsett. Främlingsfientlighet och inskränkning av friheten. Också lite sorg över att det blev blått. Även om jag blivit propaganderad med dess förtjänster sedan barndomen har något rött och främst grönt lindat sig in runt mitt hjärta och fått mig att känna att det rödgröna borde vara det självklara. Menmen, egentligen är det inte så stora fel med alliansen om jag jämför dem med Sverigedemokraterna. Det slår mig att dessa människor som säger sig älska Sverige har en bild av staten som är falsk, en illusion. Deras Sverige är jag inte en del av. De skriker så högt att jag blir rädd att omvärlden kommer få för sig att det de proklamerar är sanningen och inom känner jag att det blivit ännu viktigare för mig att visa att det finns annat. Ta på mina flerfärgade klänningar, sjunga högt på Håkan Hellström i skogen, säga politiskt inkorrekta saker, drömma om vackra människor, läsa poesi, diskutera globala frågor och skratta hjärtligt. I detta behandla mina medmänniskor med respekt.

Men valvaka var det på  korridoren, det hade peppats inför den och plötsligt var det söndag och klockan 19 och vi satt samlade med våra stickningar och våra tekoppar och våra blandade politiska viljor och det var faktiskt mysigt, även om stämningen blev något upprörd då det meddelades att sverigedemokraterna fått 10% av Skånes rösterna. Allt eftersom nyheterna lade sig och spänningen försvann droppade folket av och till slut var det bara jag kvar. Mitt försat val, den första gången någon frågade efetr min röst.



Jag är öppen med att jag röstade på miljöpartiet. Jag vill ha mer cykelvägar, billigare kollektivtrafik, 6 h arbetsdag och en grön vacker värld!

//ViolaIngeborg

Här går jag icke. Detta är ej jag.
Detta är en ljugande spegelbild bara,
spörjande och undrande var jag månde vara,
längtande att möta sin verklighet en dag.
(...)
(IDEA, karin boye)

Nu har jag befunnit mig i Tomelilla i tre veckor. Tiden har densitet. Den första veckan på min nya ort kändes som en månad. Alla nya ansikten, namn, nya rum och nya regler. De andra två veckorna har känts mindre tunga, fast ännu har inte tillvaron hamnat i den lätta flytande känsla som sommarlovsdagar hemma kan kännas. Men sådana dagar tröttnar jag snabbt på, jag tycker att det är behagligt med en viss tyngd i tillvaron. Nya upptäcker och skratt varje dag. Inte bara rutiner, utan också något som gör dagen minnesvärd och levande. Ibland kan jag drabbas av panik inför det faktum att mina dagar kommer ta slut och att så många dagar passerar utan att jag så att säga fångar dem. Ta dagen som den kommer, men fånga ögonblicket. Jag blir knas ibland.

Jag har besökt Tomelillas bibliotek och läst lite så att säga mindre tung litteratur. Jag har besökt second hand butikerna och skänkt några hundratal kronor till välgörenhet därigenom. Jag har förtidröstat i kommunhuset. Jag har cyklat härifrån, tagit bussen bort och jag har återvänt igen.

En sak som är fint med Tomelilla är hur opretantiöst det känns. Många ser kufiska ut. Ingen verkar bry sig speciellt mycket om att ha en personlig stil. Epa-traktorer och fjortisbarn skriker på gatorna om kvällen. Biografen är isönder när man beger sig dit. Jag står mitt i detta i mina klänningar och loppis kängor och slås av att det inte finns någon prestige i att vara coolt klädd i Tomelilla centrum. Ingen som bryr sig om vilka band jag sett eller vilka böcker jag läst. En existens fler mil från den större stadens popkulturella krav än vad kartan visar. Tomelilla borde därför vara en plats där det är lättare att känna efter vem man egentligen vill vara och hur man vill se ut. (även om det skulle kunna vara möjligt överallt, men tro mig i vissa samanhang ska man veta i vilket fack man hör hemma).

Jag hoppas att jag finner den densitet på tiden som passar mig bäst, som håller den flytande på ytan så att jag inte sjunker till botten och inte försvinner i fjärran.

//ViolaIngeborg

Jag är hurtig värre. Jag har cyklat genom Österlens småbyar; Toarp, Bollerup, Hannas, Löderup, Hagestad och slutligen anlänt till Sandhammaren, vilket innebär 3 mil. Jag erkänner att jag faktiskt är imponerad av min bedrift! Speciellt eftersom jag som åtta åring knappt orkade cykla fyra kilometer utan att dö av utmattning. Dock inte lika imponerande hade jag glömt att ladda min kamera, vilket betydde att den dog tre sekunder efter att jag satt igång den för att ta en landskapsbild; ängar, åkrar, kor, hästar...idyll, idyll, idyll så det bara skriker om det! Så istället får ni helt enkelt föreställa er de bilder som min mindre än två timmar långa resa innebar. Färgerna gick i grönt, brunt, gult och tyvärr en grå himmel. Jag förstår nu också varför vissa hävdar att Skåne är platt, även om jag mötte några backar var det oftast långa slätter av åkrar. Cyklade förbi en banner där orden "Centerpartiet- för en levande landsbygd" stod skrivet. Men jag måste säga att det inte såg så levande ut, mer som ett landskap där tiden står still, där korna betar i lugnan ro, där saker som facebook och bloggande inte existerar i folkets medvetande. Så jag har haft det ganska så fint, läst en del, ätit massor, promenerat till havet, skrivit brev och slutligen även cyklat hem igen.
Dock har jag gått och blivit sådär jobbigt förkyld så att näsan inte vill sluta rinna och kroppen känns stel och öm. Men jag är hoppfull om att snart vara på benen igen och redo för nya äventyr!

//ViolaIngeborg

Det jag associerar till att besöka min farmor är dels hennes glada leende när hon kommer ut och möter oss, dels den vackra naturen som omger hennes hus och dels all den goda maten och kakorna hon bjuder på. Jag unnar mig att äta många småkakor när jag är hos farmor. Sedan tycker jag om att få sitta med farmor och titta i fotoalbum och försöka luska ut om hennes minnen av ungdomen, om förälskelse, om en annan tid. Denna människa vars liv är en förutsättning för mitt eget. För mig som liten var hon tanten som kom med godispåse och som med farfar kom körande i en guldfärgad volvo. De hade en lanthandel och när vi kom på besök fick jag och mina systrar välja vilket lösgodis vi ville för att fylla påsen, sedan gå fram och säga tack så mycket och sedan fylla våra magar med karameller i alla regnbågens färger. Farmor är inte bara lika med godis längre för mig, hon har för varje år som gått blivit mer och mer en människa. En människa jag vill lära känna.





Vi satt med fotoalbumen som så många gånger förr och jag satt där och fascinerades av de tider som flytt och alla de historier som ett foto kan väcka. Jag önskar att jag satte mig ner och antecknade dem, som en historia som leder fram till den verklighet som är min.

Bilder från tiden innan jag var ett faktum:



Jag tycker att min farmor är vacker, här lika gammal som jag är idag, 19 år. Tydligen hade detta fotografi visats upp innan farmor för första gången skulle besöka sina svärföräldrar och de hade tyckt att hon såg ut som en filmstjärna. Jag försöker hitta likheter mellan oss, men vet inte om det finns några fler uppenbara likheter än näsan som jag efter undersökningar menar är ett genetiskt arv från just farmor.



Genuint femtiotal.



Farmor och Farfar som nygifta.




Min pappa har också varit ett barn, tro det eller ej.



Genuint sjuttiotal.



En av alla dessa kärlekshistorier som är förutsättningen för mitt liv.





Jag frågade Farmor om hennes åsikt om mitt senaste second hand fynd, hennes utlåtande blev att kjolen var fin, men att ljusa kläder är finare. Själv kände jag att den blommiga garderoben kunde behöva kompleteras med en nyans av brunt.

Det var mysigt att få komma på besök. Jag planerar att snart bege mig ut på cykelresa dit ut. Det är enligt internetsberäkningar 3,3 mil, så det känns som en något imponerande plan, men genomförd inom en snar framtid.

//ViolaIngeborg

En söndag åkte jag på skolutflykt på Österlen, egentligen var den nog mest till för att eleverna från uppåtlandet skulle få se lite sevärdheter, men jag tog chansen att få känna mig lite turistig på hemmaplan och sprang runt i det gröna landskapet med kameran i högsta hugg.









Ale Stenar. Jag fylldes av andakt inför havet. Som om det fanns något självklart inombords i att mitt sinne liknar havet vid evighet och ursprung. Långsökt kan jag tänka att det är från havet vi har vårt ursprung, för jag tror mig minnas från NO lektionerna att livet kom ur havet. Jag måste säga att jag älskar havet.

Ja, det var vackert på Ale Stenar och där fanns cykelparkering!



Simrishamn; Österlens huvudstad.









Stenshuvud är en plats jag besökt ett halvt dussin gånger, men varje gång fylls jag av samma känsla när jag möter nationalparken. Det är något speciellt att promenera bland träden som växer vilt och fritt, att få möta den nästan orörda naturen och känna sig som Ronja Rövardotter. Låta fantasin framana bilder från en tid flera tusen år tillbaka i tiden, när idustrialisering och klimathot inte gick att föreställa.
Det svåra valet av älsklingsfärg faller på grönt. Den påminner mig om våren och om livet.

Det var en fin skolutflykt, dock gav den långa vandringen runt Stens huvuds alla toppar och dalar mig ett läskigt skavsår, men jag känner mig nu pepp på nästa utflykt då vi ska vandra igen på Österlen och övernatta i skogen. Vi får se om det blir lika härligt att möta naturen eller om det mest blir kallt.

//ViolaIngeborg

Jag och min nya kombo Hanna var kreativa en eftermiddag och gjorde om vår anslagstavla till ett kollage genom att slakta två modetidningar. Mycket snyggt, tycker jag.



//ViolaIngeborg